Sida:Svea rikes häfder.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
69

gör det icke; om man undantar en och annan underlig, men likväl ej oförklarlig omständighet[1], som så lätt förkommer i rykten om okända länder, i synnerhet i en ännu föga med naturen bekant tid.

Thule är utan tvifvel i den första, ehuru dunkla, underrättelsen ett verkligt land i Norden af Europa. — Men hvilket? — Hela den följande tiden hos de Gamla lemnar oss föga upplysning. Thules sedermera hos Skalderna ofta genljudande namn blef för dem blott en obestämd beteckning för den yttersta fabelagtiga Norden[2], och i detta fall

  1. Hit hör äfven Pytheas berättelse, att han ifrån Gades farit omkring hela nordkusten af Europa till Tanais (Strabo L. II. 104.), hvarvid man ej behöfver tänka på den verkliga Donfloden. Det var en temligen allmän tanka hos de Gamla, att Svarta Hafvet genom denna flod stod i gemenskap med Nordliga Oceanen; Pytheas, som kände Bernstenskusten, har kunnat anse Weichseln eller någon annan af östersjöfloderna för denna Tanais. Att Tan, Don, Dun i något gammalt språk måtte betydt flod, då så många Europeiska floders namn innehålla dessa ljud, är en länge sedan gjord anmärkning. Ordet är nu återfunnet uti Osseternas språk på Caucasus, i hvilket Don betyder vatten, flod. Lehrberg, Untersuchungen über die ältere Geschichte Russlands, Petersburg, 1816. s. 400. Ännu kalla Donske Kossakerne Donfloden, den gamla Tanais, för Donaets eller Tanaets, och märkeligt är att den egentliga hufvudarmen af Weichseln heter Dunajets.
  2. Thule — Graijis et nostris celebrata carminibus. Pompon. Mela L. III. c. 6.