af då Britanniska öarna, som de Gamle hört Thule omtalas, då ibland Strabos skäl att betvifla hela berättelsen det äfven är, att af de resande, som i hans tid besökt Irland, ingen hört någonting om Thule, utan endast om några små kring Britannien liggande öar[1]. Men Thules läge hos Eratosthenes och Ptolomæus får ej förklaras efter våra, utan efter forntidens geografiska begrepp. Vi ha redan nämnt att deras Britannien sträckte sig vida mer åt nordost än i verkligheten. Förutsatt nu, att någon del af Skandinaviens kust kommit till deras kunskep, så skulle denna under bilden af ett särskildt land eller ö i deras tanka nödvändigt komma att ligga ungefär rakt i norr från Britannien, i stället för i nordost. Men att detta yttersta Thule, hvars första rykte spordes från Britannien, var troligast den vestra eller nordvestliga delen af Skandinaviska Halfön, visar ännu hafvets gamla ström i Nordsjön. Den går ifrån Britannien upp åt Norrige, hvarföre för dem som besegla Englands och Skottlands kuster ingenting är vanligare, än att drifvas åt de norrska, om vindens makt kommer till hafsströmmens[2]. Fanns derföre redan i ålderdomen en
Sida:Svea rikes häfder.djvu/92
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72
