Epigia[1]. Detta är således den kunskap Plinius härom inhämtat från Germanien. Då han beskrifver de Britanniska öarna, möta honom der andra sägner om den Skandinaviska Norden, hvilka han anför utan att misstänka det fråga är om samma stora land. Ibland öar, som ligga midt emot Britannien, i Germaniska hafvet, nämnas nu Scandia, Nerigon den största af alla, ytterst Thule[2]. Man igenkänner i allt detta 1:o en förblandning af Jutländska halfön, på hvilken ingen bergsrygg finnes, med den Skandinaviska, om hvilken ett rykte nått Plinius, hvilket han missförstått: 2:do Skandinaviens delning i flera öar, hvilka i sjelfva verket äro dels serskilda trakter af dess kuster, dels blott olika benämningar af samma. Så äro Scandia och Scandinavia troligen bägge från början benämningar för halföns sydliga del, der man
- ↑ Man har gissat Feningia. Gatterer (De Sarmat. Letticor. Populor. Orig., Comm. Gotting. V. XII. p. 207.) läser Finia, af diplomatiska skäl. I alla fall får det ej sökas i det nu varande Finland; då för det land Plinius omtalar, Weichseln uppgifves vara gräns i vester. Detta Finland låg således, der äfven Tacitus sätter sina Finnar, öster om Weichselfloden. Att Finnar fordom innehaft Kurland och sträckt sig ännu sydligare, har Thunman bevisat. Untersuch. üb. d. alte Gesch. einiger Nordisch. Völker s. 15. ff.
- ↑ Om de öfriga här anförda, såsom det synes, ej den
