nemärken deltaga många särskilta slag, spridda kring flera trakter af jordklotet, särdeles de varmare. Vår Svenska Fauna har också icke blifvit i mistning af några, hvaribland dock de flesta vunnit burskap, först i sednare tider.
Förnämst af dessa är den ofvan anförda Vanliga Blattan, allmännast kallad Torraka efter finskan, ett namn, förmodligen, af ryskt ursprung. Den har en platt kropp, minst af 10 liniers längd och hälften så mycket i bredden, brunsvart till färgen och glänsande, men täckvingarne och benen äro rödbruna. Spröten, nästan så långa som hela kroppen, äro tagellika, knappt tjockare vid basen, och bestå, genom synglas betraktade, af 80 tätt förenade och med hår besatta leder, hvarigenom de blifva ganska böjliga. Öfver dessa sitta ögonen temligen stora och aflånga. Hufvudet är för öfrigt inböjdt under bålen (thorax). I munnen upptäckas tvenne tänder sittande emellan begge läpparna, och vid den undra af dessa fästas 4 muntrådar, af hvilka den inre består af 2, och den yttre, något längre, af 3 aflånga leder. Ryggskölden, som döljer hufvudet, är ovalt-triangelformig, nästan platt med tydlig kant, och hvilar på den hoptryckta bålen. Sådan är äfven bälgen (abdomen), platt ofvanpå, men inunder kullrig, hopsatt af leder eller ringar, hvilka hvasst utstående i kanten göra bälgen liksom tandad. Den sista leden är också ganska liten, emedan bälgen hastigt aftager mot ändan. Man finner der en tver öppning för anus och parningsdelarna. Begge könen hafva här å ömse sidor af den nedersta leden, ett halfrundt spetsadt utskott eller horn med 9 finhåriga tver-ringar. Dessa utskott äro rörliga och utspärrande från hvarandra. Hos hanen träffas inom dessa ännu tvenne mindre spetsar böjda inåt anus, och har Palmstruch sett en liten hvit kropp derur framskjuta på den ännu lefvande han-blattan, och som troligen är dess parningsredskap. Frisch har äfven anmärkt detta. Honan saknar deremot dessa spetsar, och är blott urnupen vid öppningen i yttersta ändan.
Täckvingarne äro tunna som fint pergament och rödbruna. Hanarnas, ehuru mycket större än honans, äro likväl kortare än bälgen, rundade nedåt och något genomskinliga, med 3 strimor på hvardera, gående från basen, af hvilka den medlersta är upphöjd; den inre urgröpt och inåt böjd formerar med sin make en oval; den yttre
