Den här sidan har korrekturlästs
19
RÄF.

af honom, hvilket sällan höres om icke det ögonblicket då skottet träffar. Men under fördubblade och äfven mördande käppslängar yttrar han icke det minsta klagoljud, utan i det stället söker att försvara sig förtvifladt med tänderna, och släpper icke gerna det fäste han funnit för dem. Om hösten och vintern, då snön betäcker fälten, yppar han sin närvaro genom ett beständigt skällande, men höres sällan eller aldrig vårtiden då han vanligtvis fäller håret.

I följe af en honom egen drift söker han ett bestämdt boställe under jorden, beläget antingen på fria fältet, eller under trädrötter, i bergsklyftor och hålor. Sällan gräfver han sin kula sjelf, utan inkräktar hellre sådana nästen som gräfsvin och kaniner innehafva. Han utdrifver dem, och utvidgar boet efter sin beqvämlighet samt förser sig med flera utgångar, att i nödfall kunna med mera lätthet undkomma. Om, i synnerhet, trakten är kal, utan buskar och andra gömställen, såsom högt gräs och sädbevuxna åkrar, döljer han sig ibland om dagen i hålan, sofvande; likväl träffas han stundom i vackert väder, utsträckt på stammen af något nedfallit träd, men merendels i skygd af buskarna, begagna sig af solskinet. Om nätterna åter är han mycket rörligare för att föda sig och göra byte.

Löptiden infaller i slutet af Februari eller i början af Mars månader. När Räfven är knappast årsgammal, börjar han att para sig. Härtill väljes alltid natten. 2—3 Räfhanar följa då honan åt, och inkrypa med henne om dagen i boet, eller i hålor för att icke synas. I nio veckor går hon drägtig och får (sätter) aldrig mindre än 3, men väl 5—7 ungar, hvilka, i början 11 dagar blinde, di henne några veckor, och förses sedan med andra lifsmedel, tills de efter en månad, först ledsagade af modern, utkomma för att söka sin egen lycka. Deras färg liknar den af hullhåren på de äldre, neml. askgrå. Svansen är äfven slät och ej lurfvig, så att man snart skulle misskänna deras ursprung.

Räfven hämtar födan mest på lefvande djurs räkning, sådana som icke öfverträffa honom i styrka. Utom större, såsom rådjurskalfvar, harar, kaniner och lam, sparas icke heller de smärre, t. ex. skogsmöss och mullvadar, med hvilka han gycklar liksom katten, innan de förtäras.