han att smyga sig dit, och hans naturliga snabbhet lånar honom dertill medel. Möter han nu intet hinder, begagnar han tillfället att fördubbla sina mordbragder, bortför hvad han dödat, tills den annalkande gryningen påskyndar hans återtåg, för att icke löpa fara att upptäckas. Han samlar sig lifsmedel för flera dagar och gömmer sorgfälligt sina byten än här och der under mossan, och än i sin kula till framdeles behof. Kanske bör det räknas honom till förtjenst, eller som ett större prof af hans slughet, att sällan eller aldrig genom inbrott eller åverkan ofreda det ställe som gränsar intill hans hemvist. Kommer han på en trakt der villbråd trifves, är den icke mindre vidt fält för hans fintlighet. Han löper igenom den med nosen i vädret, stjäl sig långsefter den buskbevexta parken, upptäcker fjäten af en hare, ser flägten af en rapphöna, lurar på dem med undransvärdt tålamod, och under det han nalkas dem med lätta steg, lyckas han ofta i försöket att ertappa dem. Likväl är icke alltid jagten föremålet för hans kringströfvande; han återkommer stundom till de ställen der han nyligen mättat sig, framsmyger sig och undersöker allt som synes nytt för honom, fast med djerfhet i mån som hans förra försök lyckats. Emedlertid, som vissa saker äro läckerheter för honom, så kan han genom dem narras i snaran, om han icke dessförinnan lärt känna den, ty då blir den fåfängt utsatt för honom. Hans fina lukt varnar honom för gillret, och begreppet om fara öfverväldigar alla andra begär, då han flyende söker genast en säkrare nejd. Det enda som kan göra att Räfven till en del förgäter sina vanliga försigtighetsmått, är ömheten för ungarne, och nödvändigheten att föda dem såsom inneslutne i samma kula. Detta gör föräldrarne, och i synnerhet modern, mera djerfva än de äro det för dem sjelfva, att trotsa faran. Den gemensamma omvårdnaden synes dana böjelser som sträcka sig utom de fysiska behofven. Denna ömhet som förmär Räfhoaan att glömma sig sjelf, gör henne oändeligen uppmärksam på allt som bär utseende af våda för hennes afföda, hvilken hon, om boet ofredas, strax söker att vid nacken bortbära den följande natten.
Men om det är Räfvens fördel att äga ett visst boställe eller tillhåll, så är det äfven ett medel för hans ovän att angripa honom. Han upptäckes; men Jägaren med alla sina redskap tarfvar erfarenhet nog att icke be-
