Den här sidan har korrekturlästs
11
TRANA.

att komma till lungan; och dessa krökningar och det genljud som deraf uppkommer, orsaka den starka röst som fågeln äger, men som den först får vid ett års ålder, ty ungarne höras endast pipande. Den muskulösa magen är försedd med en dubbel blindtarm, hvaremot Tranans slägting, Hägern, blott har en. Hon skiljer sig dessutom från honom genom ett kortare näf samt kroppens ställning och färger. Ändteligen äro vingarne utmärkt stora, begåfvade med den styrka som fordras för att lyfta henne, kanske högst af alla fåglar i luftrymden.

I följe af denna egenskap och sin medfödda drift att ömsa klimat, är mindre underligt att tranan visar sig under alla himmelsstrek. Men fastän Kolbe sett Tranor på GodaHopps-udden, och Cook äfven på kusten af Nya Holland, är väl troligt att de vanligen icke färdas på andra sidan Vändkretsarna. Nödgade af Norrpolens vintrar att flytta, träffas de under den tiden, enligt de äldsta och nyare intyg, i Lybien , öfra delen af Nil-trakten, Grekland, (der Thessalien kallades redan af Plato Tranornas skördefält), Indien och Ganges stränder. Första höstkylan manar dem till resan, och denna sker med en ordning som förtjenar beundran. Samlade, tillskapa de under flygandet en liksidig triangel, för att så mycket lättare klyfva luften. Hotade att af häftiga vindkast åtskiljas eller anfallne af Örnen, sluta de sig i en ring tätt tillsammans. Ofta tåga de om nätterne, då deras gälla röst förkunnar deras närvaro, änskönt så högt i luften att de icke synas. Stämman af deras anförare, som de valt sig, är starkast och kallande, nästan ljudande som klunk, klunk, hvarigenom hela karavanen underrättas om vägen som tages, då alla svara, till ett tecken att de medfölja. Under tåget sänka de sig stundom till jorden, för att hvila, äfven sker det om stormigt väder befaras, som gemenligen förespås med häftigare rop om dagen. Medan de hvila eller sofva, lägga de hufvudet under ena vingen, stående merendels på ett ben; men anföraren vakar med upprätt hals och ger en annalkande fara genast med sitt rop tillkänna. Man har sedan långtid tillbaka påstått, att de höllo en sten i den upplyftade foten, för att, i händelse af slummer, genom stenens fällande, uppväckas. Vi väga icke svara för sanningen häraf, emedan säkrare vitsord eller åtminstone sednare uppgift saknas än af Plutarch och Aldrovandus. Då de åter uppflyga, kostar det dem, liksom,