sen hornaktig tunga. Halsens bakre del omgifves af gördeln, som lik en muskulös krage bekläder den. Fästad med sin yta vid snäckan, mottager den hufvudet då det indrages eller när djuret drar sig tillbaka, och hindrar att luft och vatten icke intränga. Den undre köttiga delen eller foten, ofvanpå knottrig och gråaktig, inunder slät, hvit och slipprig, afsmalnar mot ändan och plattas vid sidorna, samt består af flera planer af fibrer som korsa hvarandra och orsaka de vågiga rörelser med hvilka djuret framskrider. Ofvanpå foten ligger sjelfva kroppen, men skild derifrån med sin spiralformiga bakdel hvilken fyller Snäckans vridningar. Den hänger också vid henne medelst 2 muskler, som fästade i ändan af pelaren, intränga sig i kroppen under spiralen, och gå framåt magen, samt i flera smala remsor utbreda sina fibrer och förena detta med fotens. Hela kroppen omges med en från gördeln fortsatt hinna, som i likhet med denna, utdunstar en kalkaktig vätska, hvilken afsatt mot Snäckans inre väggar småningom ökar dess tjocklek.
Formen af detta Snigelns boställe är klotrund, merendels af ett litet äples storlek, till färgen ljust gulbrun eller smutsigt gul med ojemna strimor på längden. Vindeln är sammansatt af 5 vridningar, af hvilka den sista är ganska stor och bukig. På denna skönjes också några blekbruna tverband med lika många ljusa emellan dem. Mynningen är stor och halft oval, något månlik och till höger vettande äfven som vridningarne[1]. Den tillslutes af Snigeln, ofta under lefnaden, med ett lock som i början hinnaktigt, blir efter hand tjockare, inåt kupigt som ett eggskal, hvitt, opakt, poröst, och nästan som krita, och fräser liksom denna med syror. Då det bortfaller, kan det å nyo snart återställas.
Inom denna trånga och bräckliga boning ligger djuret skyddadt för luften och annan åverkan. Det förblir deri flera månader, såsom från hösten till våren, orörligt och slumrande, utdunstar nästan intet och kan länge lefva utan föda. Men en behagligare årstid lockar det åter ur
- ↑ Ehuru Helix-snäckorna hafva naturligtvis deras mynning och vridningar till höger, finnas likväl, fastän sällsammare, sä kallade Venster-Snäckor, hvilkas invertes delar hafva också sitt läge åt denna sida; men sådana äro blott mindre vanliga förändringar, alstrade af de förra, och icke särskilta slag, som Chemnitz genom flera rön bevisat. Se Couch. Cabin. Th. 9
