sitt hide; det är då som Snigeln uppstöter den dörren som han före sitt vinterläger tillskapat och utkryper, samt med sitt hus på ryggen besöker de ställen der han finner sin föda. Han fräter nu alla slags grönsaker i trägårdarna, men i synnerhet de späda knopparne och första bladen på vinrankor, hvarföre Snäckan på sådana orter är ganska allmän, och deraf fått sitt franska namn. Hatad för den skada hon åstadkommer, samlas hon den tiden hoptals i vingårdarne för att sönderkrossas. Införd fordom från Tyska orterne, har hon äfven vant sig vid vårt klimat, och finnes i stor mängd t. ex. vid Svartsjö, äfven som hon träffas i Lust-trägårdarne vid Drottningholm och Carlberg.
Slutligen för att fullkomna historien af denna Snäcka, hvilken, liksom större delen af de enskaliga, är tvåkönig, kunna vi icke förbigå dess parningssätt, såsom icke mindre besynnerligt, än värdt att beundra.
Den sker i början af sommaren; men några dagar förut samla Snäckorna sig tillhopa och med fastande bereda sig. Snäckan vändes på sin spetsiga ända, och Snigeln utsträcker hufvud och hals som hållas uppräta, då äfven andhålet på gördeln synes vidöppet. Man ser nu tillika den lilla öppning småningom vidga sig och svälla, som befinnes på högra sidan emellan tentaklerna. Förut kunde den med möda skönjas. Nu nalkas de upprätt riktade Sniglarne hvarannan med deras hufvuden, under tusende vridningar af tentaklerna, som mycket förlängas. I tre dagar varar detta inbördes omfamnande, då sedan, liksom i ett ögonblick, köndelarna blifva synlige. Begge äga hvar sina, tillhörande båda könen. Tvä särskilta öppningar utmärka dem. Den ena, eller honans organ, är närmare den kortare tentaklen, och den andra jemte den större, och det är från denna, som hanens cylindriska uppblåsta fortplantningsdel utskjuter och föres mot moderslidan på maken, som mottager och meddelar korsvis samma njutningar tillbaka. Flera minuter efter, ser man delarne ännu blottade, men draga sig ändtligen inom hufvudet, och paren skiljas åt, då de antingen genast gömma sig inom sitt skal, eller krypa sin väg, tills nya retelser locka dem att åter förenas, som under sommaren kan hända flera gånger. Det är också icke mindre märkligt, att i bottnen af moderslidan danas en liten hvassuddig
