N:O 20.
EIDER-GÅS.
ANAS Mollissima. Eider-fågel. Bottengås. Gudunge (Hanen), Åda, Åra (Honan). på F. Hahka. Merisuorsa; på Fr. Oye à duvet; på Eng. Cuthbert's duck, Edderfowl; på T. Kider-Gans; på D. Edder-Gaas; på N. Årfugl.
Näfvet är nästan trindt. Näbbhinnan är ofvanför näsborrarna på tveren skrynklig och delas liksom i tu af de i en spets nedlöpande fjädrarne. Hanens kropp är ofvanpå hvit, inunder svart, äfvensom hatten och gumpen. Nacken grönaktig, och bröstet ofvantil liffärgadt. Honan är gulbrun med mörka fläckar, inunder mörkgrå.
Linn Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 2. p. 514. 15. Cl. 2. Aves. Ord. 3. Anseres. — Faun. Svec. n. 117. — Gottl. Res. s. 198. 215. — Retz. Faun. Svec. p. 118. — Mus. Carls. 1. 1. 6. — Buffon. Av. 9. p. 103. t. 6. — Pennant Britt. Zool. 2. 581. t. 95. — Aret. Zool. 2. 553. — Lath. Ind. 2. 815. — Brunnich. Eiderfugl. Beskr. 1753. Köbenh — Egede Grönländ. Nat. Hist. s. 51. — Pontoppid. Norges N. Hist. s. 114. — Olafsens Isl. Res. 1. s. 550. — Leems Beskrivn. oyer Finmark-Lapp. s. 267. — Horrebows efterrättn. om Island, s. 167.
Bland de med fjäder och vingar försedda djuren äro val
inga utmärktare än Vattenfåglarne (Anseres Linn.),
hvilkas simfötter och med hud betäckta näbb samt
kortstjertade kropp vid första åsynen skilja dem från andra
ordningar af fågelskaran, och hvarom vi icke mindre öfvertygas
vid betraktandet af deras hushållning att vistas på ytan af
det våta elementet, eller att åtminstone deri söka sin föda.
Andslägtet, stort och vidlyftigt, intar ett betydande rum i
denna afdelning. Dess arter danade med ett bredt,
kullrigt och kanterna tandadt näf, inom hvilket döljes en
hårbräddad och trubbig tunga, sila deras föda ur vattnet,
hvari de med färdighet dyka och icke sällan stå på
hufvudet, för att uppfiska de näringsämnen af småfisk,
skaldjur, insekter, örter och frön, som naturen efter hvar och
ens natur velat bestämma.
Någre författare af fågelsystemer hafva, kanske angelägnare att lysa med egna uppfinningar än att följa naturen
