Den här sidan har korrekturlästs
23
EIDER-GÅS

Det är likväl detta, som framför allt, från äldre tider, gifvit fågeln ryktbarhet. Kändt i Frankrike under namn af Ederdon, i England Ederdown, i Tyskland Etterdunen, brukas det der, äfven som i de Nordiska Länderna till dunbäddar, kuddar, dynor och hyenden. Det är mest grått, men hvitt der det sutit vid hullet, samt hänger så tillsammans att det kan rystas utan att kringspridas. Det är ickedessmindre mjukt och utbreder sig sjelf, samt fordrar således en ganska liten vigt att fylla de bäddar, hvartill det i synnerhet användes.

Dunet tages af fågelns näste, men icke allt på en gång utan i flere, som Isländarne göra det. Det hämtas äfven sedan ungarne äro framkomne och hvilka lemna boet temligen rent. De nämde Öboerne, och likaså folket i Finmarken och de Nordländska fögderierna, förstå sig ganska väl på denna beskattning, och det lyckas dem ofta att fåglarne bli så tama, att de göra sina bon nära intill husen, hvarigenom dunen kunna så mycket lättare insamlas, och honan säges också tillåta det medan hon ligger orörlig på eggen. (Leem).

Behandlingen af dunet sker sedan på följande sätt. Man sorterar det vanligt vid sjelfva boet. Det öfversta lägges för sig såsom renast. Dessutom skiljes dunet i 2 slag: Tång- och Gräsdun. Det förra slaget är tyngst, men lätt att rensa, bör likväl torkas väl, emedan tången hyser en saltaktig fuktighet i sig, och är gemenligen våt, då nästet är nära vid stranden, gjordt på sjelfva tånghögarne, under hvilka hafsvattnet ofta upptränger, och kunna ibland utsköljas med bo och allt ifrån stranden. Ett näste af osorteradt gräsdun kan ge 4-5 lod rent dun, så att man af en enda fågel, om han skattas alla 3 kullarne, kan få nära en half mark. Men 2 lod endast ha den spänstighet att en hel hattkulle deraf fylles. Af en mark urvaldt gräsdun fås en half mark rent, men vanligen erhålles 3 marker af 10. Deremot ger Tångdunet blott 2. Enklaste rensningssättet består deri, att torka dunet i solen, valka det ännu varmt mellan händerna, frånskilja sedan det renaste och utplocka resten med fingrarne. Att torka det i jerngryta, som också sker på några ställen, duger icke, ty spänstigheten förloras och färgen blir brun. Man brukar också en båge med några spända hampsträngar, hvarå dunet lägges. Strängarne röras derpå hastigt