ormen närmar sig till ödlorna. Tänderna synas helt korta och bakåt böjda utan rörliga huggtänder som hos de giftiga ormarne, och tungan är framföre halfmånelikt utskuren, och uträckes tidtals efter dessa djurens vana. Ehuru små, glänsa likväl ögonen med högröd iris omkring den mörka pupillen. Ofvanpå hufvudet sitta synbarare fjäll i 4 rader, ett i den första, två i den andra och 3 i begge de öfriga. De som betäcka kroppen äro mycket små, platta, rundade eller trubbigt kantiga, och de på ryggen blekbruna och stundom blänkande. En smal svartbrun strimma, som vid nogare påseende är flammig, löper från nacken, ofta vid början klufven, utföre kroppen till yttersta stjerten, som är kort, spetsig och hård. På ömse sidor går dessutom från ögonen efter hela längden af stammen äfven en rostfärgad rand, fastän mindre märklig än den medlersta, emedan de förlora sig i den mörkare kopparlika färgen af sidorna, ibland tillika rostgrått marmorerade. Undra delen lyser svartblå eller stålfärgad samt glänsande och hal, der bukfjällen finnas 126 till antalet, och de som egentligen höra till stjerten 136, tillsammans 262.
Med ödlorna ha dessa Ormar mycken öfverensstämmelse, helst man på skelettet upptäcker ett ämne till bäcken liksom hos dem, och då stjertens delar uttagas, åtta spetsiga framåt vettande muskler, som utgå kransformigt från sina fästen. Det finnes ock Ödlor (L. Seps och Chalcides) som de framför andra likna, så till fjällens skapnad som till färgen och naturen att föda lefvande ungar, ty de lägga icke egg som de giftlösa ormarna, fastän de äfven äro det.
Hermann fann 12 sådana ungar hos en Fjällorm, nemligen 6 på hvardera sidan inom kroppen, och Septfontaines som öppnat flera honor, träffade hos en 10, och hos en annan 7 som voro alldeles fullkomnade. De största voro 21 och de minsta 18 linier långa, och enligt samma forskares anmärkningar går modren åtminstone en månad med fostren.
Parningen sker som hos andra ormar. Könen linda sig om hvarandra, och skiljas icke åt under hela timman. Delta sker midt på sommaren, då de hålla sig nära deras bon i hålor och under stockar höljde med löf och mossa. På sådana ställen kunna de träffas vintertiden stelnade och liksom döde, men lifvas snart genom händernas värme. De älska ock särdeles att sola sig.
De ha ingen vidrig lukt som Snokarne, men ombyta
