Den här sidan har korrekturlästs
26
GRÅ-BRUN FJÄLL-ORM.

huden liksom de. Det gamla skinnet vänder sig om ända till anus, och stjerten drar sig sedan ut som ur en slida.

Deras föda består i insekter, maskar, sniglar och dylika blötare djur som de sluka utan att krossa dem. Septfontaines fann en flera tums lång daggmask i en sådan orm som öppnades. Dm var ännu lefvande och krälade sin väg. Palmstruch såg också den af hvilken teckningen är tagen, uppkräka en sådan. De kunna emedlertid länge sakna födan, och ännu efter flera veckors fastande behålla deras lifaktighet.

Deras rörelser äro qvicka, och förmå de till en del uppresa sig på den sammanrullade stjerten. S — z hade en fjällorm af denna art, innesluten i en temligen hög och med trängre öppning försedd flaska, utur hvilken, efter flera dagars stillhet, han oförmodadt uppkröp samt nedföll från någon höjd utan att afbrytas, som eljest lätt händer då han med våldsamhet vidröres. Han gör sig då, äfven när han retas, styf som en pinne och drar sig något tillsammans, hvarigenom musklerna spännas, och som fibrerne, hvaraf desse äro sammansatte, lätt åtskiljas, så blir han skör och afspringer, hvilket händer i synnerhet vid stjerten. Likväl är Kopparormen och Glasormen (Anguis ventralis) i Norra Amerika, för detta mer utmärkte än Ormslåen.

Det är en löjlig fördom, som öfverallt och i flera länder varit rådande, att dessa ormar äro farliga för menniskor och kreatur. Likväl har naturen icke danat dem sådana; ty de äga inga tecken till gifttänder, och kunna äfven icke retas att såra. Laurenti gjorde flera försök med dem. Han nödgades uppbryta munnen på ormen, och det hudlösa låret på en lefvande dufva fördes emellan hans tänder. Saliven kom i såret, men dufvan förblef lika frisk, utan att röna någon verkan af gift. Orphal berättar sig också sett barn leka med fjällormar utan minsta fara. Förmodligen hafva okunnigas misstag af Espingar eller sådana snarlika Fjällormarne, ofta beröfvat dessa deras menlösa natur, oaktadt den verkligen må göra dem värda ett mildare behandlande än det, som säkrare prof af skadlighet hos andra arter gjort nödvändigt att mot sådana utöfva.

Tab. — Ormen i naturlig storlek. — a. Tungan.