Den här sidan har korrekturlästs
35
REN-STYNGET.

Renen, Lappens förnämsta egendom och hvars trefnad ntgör hela hans välmåga, måste fostra Renstyngets larv inom huden af sin rygg, liksom Oxar och Kor den förras. Denna Larv är en tum lång, trind och tjock som en gåspenna, men mot ändarne något afsmalnande. Omkring lederna sitta flera hvarf fina knottror som ändas med en svart, skinande, uppåt böjd tagglik spets. Nära munnen synas några vårtor och derjemte et par tillbakaböjde längre svarta hullingar, samt inom bakändan, som är trubbigare och tvåläppad, öppningarne för luftrören. Färgen är nästan mörkbrun, ehuru larven syns hvit i början men ändå svart i främre ändan. Puppan får en eggrundare form, blir kortare och svartnar. Flugan som derifrån utkryper är dubbelt större än Nötstyngets; hufvudet mörkt, men baktill äfven som bålen blekgult ludet. Fyra glänsande svarta knölar utmärka också den sednare nära intill bälgen, hvars yta är öfverallt och nästan tofstals besatt med brandgula hår, likväl något ljusare invid bröstet och på de svarta låren. Honans eggläggare står rätt ut och är svart.

Det är i början af Juli då Renarne fälla håret och detta står liksom på ända, som flugan träget förföljer Renen, i synnerhet de årsgamla kalfvarne, ty före den åldern få de inga brömskulor, emedan håret är slätare och ännu icke affallit. Den fruktan som Renen röjer vid Styngets närvaro, är ganska utmärkt; än tverstannar han midt i loppet, uppreser hufvudet och öronen, lystrar, ser sig omkring och sparkar; än löper han med fördubblad hastighet lör att undkomma sin fiende, som svingar sig oupphörligt flera timmar i luften öfver honom och med uträckt stjert sänker sig mot hans rygg för att fälla ett litet hvitt egg i sender ned emellan det uppstående håret, der masken, genast utkläckt af Renens naturliga varma och utdunstning, snart innästlar sig under huden och formerar den Bula[1], som under den påföljande vintern innesluter Larven ända till nästa års Rötmånad, då han som sagdt är uttränger. Lapparne flytta sommartiden ur Skoglandet till Fjälltrakterna, för att till någon del befria sina Renar så väl från Styngen som från myggorna, men ofredas äfven af dem der. Om man lemnar Renarne frihet, löpa de mot vädret och fly till snöbergen, men sakna här däldens grönska och således i brist af bete mista hullet. Och ändå undfly de ofta flugorna förgäfves; dessa hinna dem och skänka dem ett halft dussin Larver eller mer, hvilka utan

  1. Egentligen kallas den Kurbma, hvaraf Stynget sedan fått namn.