Den här sidan har korrekturlästs
36
REN-STYNGET.

tvifvel innan kort ge sig pinsamt tillkänna. Många, och i synnerhet de yngre Renarne som mest angripas, förlora också lifvet till kännbar förlust för sina ägare. Skinnen blifva äfven mycket ärrfulla, hvarigenom deras värde icke litet försämras; med ett ord: Renstynget utgör vissa år en verklig landsplåga i Lappmarkerne.

På Tab. är fig. 2 en Hona af detta slags styng i nat. storlek. — 3. en fullvuxen Larv. — 4. en Puppa. — 16. Framdelen af hufvudet för att visa sprötens läge. — 17. ett af spröten. — begge fig. förstorade.


3. TROMPE-STYNGET.

OESTRUS Trompe. På Lappska Trompe.

Vingarne äro sotfärgade med yttre kanten svartaktig. Kroppen svart med mjuka täta hår, som på främre delen och gumpen falla i grågult.

Linn. Syst. nat. ed. Gmel. I. 4. p. 2810. — Faun. Sv. ed. I. n. 1026. — Fl. Lapp. p. 363. — Skånsk. resa s. 128. — Fabr. Syst. Antl. p. 229. — Modeer V. A. Handl. 1786. s. 134. — Leems beskr. över Lappm. s. 137. — Hammer Norsk. Nat. Hist. s. 144.




Denna tillhör endast Lappmarken äfven som den föregående, och är störst af alla de Styngarter som vi känna. Likväl är Larven af densamma ännu obekant, och flugan endast hittills funnen. Hon är större än en spyfluga och nästan af dennas trubbiga skapnad. Hufvudet betäckes med ett grågult ludd och likaså ryggstycket, bröstet och hjerlskölden. Midt öfver ryggen går en svart glänsande gördel, och bälgen lik ett halft nedtryckt egg är svart, imn beströdd med täta, mjuka, blekgula hår. Lår och ben äro också svarta. Bälgen har inunder midtpå en djup kullrig insänkning, med anus längre inunder, än vanligen hos detta slägtets hanar. Så förhålla sig alla de af Trompe-Stynget man kunnat öfverkomma, och som icke en enda med den hos andra så utmärkta eggläggaren blifvit funnen, äger den förmodan någon sannolikhet, att Trompe kunde vara hanen till Renstynget, af hvilket man icke heller ännu sett annat än honor. Sant är emedlertid, att Lapparne gifva namnet Trompe åt ett slags Stynglarver som sägas komma från Renens näsborrar, och att verkligen sådana gifvas, intygas icke mindre af dem som beskrifvit Renbygden, än af v. Linné sjelf, som sett Renar utfru-