Den här sidan har korrekturlästs
25
BLOD-IGELN.

utsträckes först hufvudet med öppen mun fram och uppåt, för att finna det ställe der han kan fastsuga sig. Till detta fäste framryckes derpå klacken, och tryckningen ofvanpå af den yttre luften eller vattnet, håller äfven den samma fast. Nu lossas munnen på nytt och samma rörelser förnyas under det kroppen flyttas i våglika böjningar, i hastighet täflande med en mångfotad larv. Men saknas fotfästet och fara är förhanden, så simma äfven Iglarne. De bli då smalare, och platta åt sidorna och slingra sig som ormar genom vattnet, ehuru de icke kunna jemföras i hastighet med fiskarne.

Magen och tarmkanalen sträcker sig från svalget ända till stjerten och synes utgöra en sammanhängande del. Bakom denna upptäckes, efter Igelns hela längd, en tagelfin tråd, af leder liksom sammansatt, hvilken Poupart, som först anatomiserade den medicinska Igeln, ansåg hörande till Igelns nervsystem, hvarom sednare naturforskare varit okunnige eller misskänt det. Men Mangili har nyligare bevisat Pouparts uppfinning verkligen vara ryggmergen, från hvars leder eller knotor nerverne spridas åt båda sidor, och genom galvaniska rön satt detta utom allt tvifvelsmål. A ömse sidor om den nämde tråden ligga flera par små runda kroppar förenade genom en mycket fin kanal, förmodligen eggstockar, hvari en mängd egg kunna skönjas.

Alla Iglar äro tvåkönade, eller begge köndelarne finnas på en och samma liksom hos Snäckornas Sniglar och Inelfve-Maskarne. De synas på ytan af buken tätt nära hvarandra dock närmare hufvudet än stjerten. Ofta likna de blott punkter eller öppningar, och sådant utseende har också afloppsstället för orenligheten på öfra sidan strax innanför klacken. Om parningssättet är man ännu okunnig; men man vet säkert att en del lägga egg, och som de bära antingen med sig eller fästa dem på vattenvexterne, medan andre föda lefvande ungar. I allmänhet äro Iglar mycket seglifvade, äfven styckade eller hufvudlöse kunna de ännu lefva någon tid; olja, som genom andhålens tillslutande dödar andra Maskar och Insekter, skadar dessa icke, men Spir. Vini beröfvar dem genast lifvet.

Någre fästa sig begärligt vid huden af andra djur för att suga deras vätskor, och i sådant fall äro den ofvanför bestämde välkända Igeln och den så kallade Häst-Igeln i synnerhet bekante.

Den förres vanliga längd är 3—5 tum, och största bredden 5—6 linier. Ringarne äro ganska tydlige, om-