i de af samma verk följande editioner, kan icke lätt uppgifvas, om icke, att detsamma såsom oriktigt befunnit, icke borde å nyo upprepas.
Likväl som förklaring härå uteblifvit, har man också saknat en afgörande detalj om Tagelmaskens verkliga förhållande, och dessutom icke deraf ägt annat än irriga eller ofullkomliga afbilder.
Detta kräk är bekant öfver hela Europa, befintligt på morasiga ställen, i bäckar, äfven källor och mest der lerbotten finnes, i hvilken, efter v. Linnés uttryck, masken lefver som i sitt naturliga element. Hans trinda, som en gröfre eller finare tråd jemntjocka kropp, förekommer af olika längd, från qvarterets till alnens. Den främre ändan icke mer utvidgad än den öfriga kroppen, slutas trubbig, med en för nakna ögat omärklig rund munöppning, men som, då masken torkar, nästan i trekant hopdrages. Den andra ändan eller stjerten är ytterst klufven i tvenne trubbiga delar, hvilka liksom döljas inom den krökning, som stjerten till någon del hoprullad formerar[1]. Denna af DeGeer först anmärkta egenskap hos masken att vara klufven i stjertändan, har sedermera icke undfallit Göze och Müller, lika litet som det bör numera någon särdeles uppmärksam granskare, och sannolikt finnes i detta förhållande grunden till den fordom föregifna 2klufna munnen, och de horisontela trubbiga käftarne, som i sjelfva verket icke finnas, ty då masken simmar, framskjuter alltid den förstnämda.
Maskens yta är hård[2] och nästan hornaktig; till färgen hvit, gulbrun eller svart, så framt icke desse särskilta nyanser utmärka olikhet i arten. Då färgen är ljus eller blekare synes alltid ändarne svarta. Midtigenom hela kroppen tyckes en dunklare linie löpa, hvilken tvifvelsutan är tarmkanalen. Det är troligt, att Tagelmasken är ett ibland de djuren, som föda lefvande ungar. Göze, som uppoffrade så utomordentlig möda för kännedomen af maskkräken, upptäckte äfven hos sådane, som han ansåg hörande till detta slägte, med beväpnade ögon en o-
