ändlig mängd små egglika kroppar. Men snart fann han, att de åtskildes i lika många maskungar som lågo i snäckform jemte hvarannan i modrens lif. Om vi med fullt förtroende antaga Gözes uppgift, finnes väl intet djur i naturen af större förmåga alt föröka sig, då han säger, att en sådan mask af 6 tums längd hyser 36000 ungar! Vi lemna detta i sitt värde, men förmoda dock verkligheten af maskens förmerings-sätt snarare än den sägen, att tagelmasken, fördelad i oändligt många stycken, skulle från hvarje bit frambringa en ny, som till vanlig längd utvexer. Säkert en ibland dikterne, som icke sällan vanställt de sanna begreppen om naturens alster.
Maskens rörelser i vattnet äro ovanligt liflige. Än slingrar han sig med häftighet och kröker sig på mångfaldigt sätt; än knyter han sig eller hopvecklas som en trådhärfva, och visar ett oupphörligt bemödande att åter intränga i den lermassa som vanligen gömmer honom. Dess bestämmelse är också märkvärdig, att medelst de gångar hvilka han gör i lerbädden, vattnet genom dessa omsider söker utlopp, och det efter utseende svaga djuret blir således första upphofvet till de källor, som på sådana ställen förekomma.
Men det synes också äga natur af Intestinal-kräk. De Geer upptäckte det, då han, för att se den inre byggnaden hos en larv af Sjösländorna (Phryganeæ), som af naturen äro vatten-insekter, öppnade en sådan, hvars kropp hel och hållen uppfylldes af ett hopveckladt tarmlikt knippe. Ehuru han icke var i stånd, att utveckla dessa ovanliga kärl, ansåg han dem för främmande delar, så mycket mer, som larvens egentliga inelfvor kunde urskiljas. Händelsevis blef han sedan varse i det vattenfat, hvari de nämde larverne, inom sina svepen liggande, förvarades, en 3 qvarters lång Tagelmask simmande i vattnet, och hvilken, vid nogare undersökning befans ha utkommit från ett numera tomt skal af en larv, och således börjat sitt lif inom dess kropp, småningom på dess bekostnad tilltagit, och under detta skonat de för larvens lif väsendligaste delar tills den tiden då han, liksom steklar ur fjällvingars larver, uttränger i det element som han bebor, troligen, mera fullkomnad. Det synes icks orimligt, att larven i vattnet med födan upphämtat något i dess första ålder af dessa inhyses kräken, som, efter den i naturen allmänt bekanta ordningen för jemvigtens bibehållande, omsider
