och magen af måttlig rymd, samt tarmkanalen mest jemntjock ända igenom, utan blindtarm. Njurarne äro sammansatte af flera särskilta lober, och hanens penis innehåller ett stort i S form krökt ben.
Dessa allmänna kännetecken tillkomma de arter af Björnslägtet som verkligen utgöra det: Den hvita eller Hafsbjörnen, den svarta Amerikanska och vår inhemska Björn. Författare af Djursystemer hafva emedlertid nog frikostigt tillagt flera djur samma slägtnamn, men hvilket de vid ett sorgfälligare betraktande af deras natur och förhållande icke synas förtjena[1].
Så säkra som de anförda kännemärken befinnas, så brydsamma äro likväl arterne att på vettenskapligt sätt väl bestämma, fastän skillnaden dem emellan vid första ögonkastet liksom erbjuder sig. Från den sistnämde eller den
- ↑ Utom de nämde hafva Sjuppen, Järfven, Gräfsvinet samt Viverra
mellivora, nasua, narica, caudivolvola och Ichneumon L. blifvit
hitförde. Alla utgöra visserligen en naturlig familj; men som distinkta
slägtmärken böra sökas, så komma flere of de uppräknade att
formera särskilta djurslägter, liksom de nu anförda egentliga Björnarter
deras eget.
Det är ej otroligt, ehuru det icke kan med säkerhet påstås, att under gemensamt namn af detta längst kända slag, verkligen specifikt åtskilda kunna finnas, hvartill likväl skillnad i storlek, färg och äfven lefnadssättet ger anledning att förmoda. Bland våra inhemska gifvas så väl Bruna så kallade Slagbjörnar (för deras rofgirighet, att, som det heter, slå den större boskapen), som Myrbjörnar eller Myrtussar, i följe af deras vistelseort på kärrtrakter, hvilka i somliga landskap få namn af Myror. Dessa sednare Björnar äro svarta, mindre till vexten och af fredligare lynne, lefva af bär, grönsaker, äfven myror och håning der någondera finnes. Någre ha trott att åtskillnaden emellan dessa beror blott af åldern, hvilket, hvad färgen angår, strider mot den säkrare erfarenhet man äger, att Bruna Björnens ungar äfven från början äro bruna. Stora svarta Björnar sägas också bebo öde skogar i Finland, och utom dem andra så kallade Ringbjörnar af utmärkt storlek, och ändtligen smärre röda. Man har ock någon gång sett hvita Björnar, (som icke böra förblandas med Hafsbjörnen) i men hvilka torde öfverlupit från Ryska sidan, der de enligt flera uppgifter, liksom i Polen, icke äro sällsynta. Sådan lär den varit som i K. Carl XI:s lid blef skjuten i Sverige, och finnes målad på en vid K. Lustslottet Drottningholm förvarad tafla. Också på Island förekommer en annan, kanske, afart, spräcklig till färgen. Framtida forskningar få afdömma, huruvida någon af dessa äro till arten skilde. Det gifves knappt något djurslag af de allmännare kända, hvarom Auktorer i Vettenskapen varit så skiljaktige i berättelserna som om Björnens. I Menag. du Mus. d'Hist. nat. I. p. 180. bevises detta; men att Myrbjörnen kallas der Ours des Fourmis, och Finska Ringbjörnen anses för en ung brun Björn, är säkert förhastadt.
