jemte hidet tills tarmarne äro uttömde, då han söker kåda ur myrstackar, hvilken tillika med barren, tuggad och nedsväljd, liksom en stopp fastnar i tarmändan, och der hårdnad fastsitter så länge hans fastetid varar, eller till slutet af April månad. Under allt detta njuter han ingen föda, utan tärande på sitt förut samlade hull, ligger orörlig, men utan att vara beröfvad känslan som andra under vintern slumrande djur. Skulle han äfven nödgas, att, skrämd eller jagad, lemna sin fristad, söker han snart en annan för att der afbida den bättre årstiden; det är emedlertid till ett slags tidsfördrif, som han suger sina ramar[1]. Kanske torde detta sysslosättande befordra det ombyte af huden under fötterna som timar mellan Jul och Mattsmessan. Sålan faller då lös ifrån foten och synes bevext ini liksom med vårtor, och skinnet under fötterna liknar en kräftas som nyss släppt skalet. Det är derföre icke underligt om han då är mycket ömfotad och blöder genast vid minsta lopp eller gående.
Ändtligen uppgången af sitt vinterläger, har han nödigt att genast befria sig från de tuggade stoppar som förut nämdes. Myror tjena honom nu till ett rensningsmedel, äfven som Missne-roten (Calla palustris L.). Möjligtvis näres han också deraf medan betet är magert. För att få det unga löfvet af Aspar och andra träd uppklättrar han i dem, och äter för öfrigt under hela sommaren gräs och vissa vexter såsom Angelika (Angelica sylvestris), Mjölkgräset (Epilob. augustifol. L.), Fjälltisteln (Sonchus alpinus L.) m. fl. Sådda åkrar med hafre och korn visa stundom spår efter honom, der han uppryckt sädesstånden, och af hvilka han, enligt berättelse, med andra ramen afstryker de mognade kornen, Hela hösten finner han också ymnig tillgång på flera bärslag i skogarne. Men om hans organisation gör honom skicklig att så nära sig, så intyga hans betar och klor om förmågan att blanda denna föda med animaliska ämnen, om tillfället skulle gynna hans roflynne att bemästra sig dem.
Fastän, jemförelsevis med kroppsmassan, Björnens ögon äro ganska små och öronen korta, äger han icke-
- ↑ Huruvida han deraf hämtar någon näring, som månge påstå, torde ännu fordra bekräftelse. Man säger emedlertid att tassarne svälla om vintern, och att de, liksom körtelfulla, hysa en mjölkaktig saft, som uttränger från undre sidan, om den såras. Hundar ses äfven stundom di sina fötter.
