ning, eller af rädsla för hans besök nämna de honom aldrig vid sitt rätta namn, utan Moedda Aigia, Gamla mannen i sin pels, äfven Berggubben, Bergfarfar, Berggroda, m. m. En fördom lika den öfver hela den mindre odlade verlden, att icke gerna säga namnet af ett fruktadt ondt.
Sedan Björnen är fälld, begagnar man sig af skinnet och af vissa kroppens delar. Det förra, som är bäst vintertiden, beredes och brukas till pelsar, muffar, munderingar, soldatmadrasser, fotsäckar m. m. Ifrån Polen och Ryssland kommer den största mängden i handeln, fast olika i värde, efter storlek och hårets beskaffenhet. De hvita skinnen, som äro mest Ryska, ha långt och ganska mjukt hår. De svarta äro stundom mycket stora och ända till 4 alnar långa. Af hanskinnen göras pelsar och husarmössor, och af honornas, som äro mjukare, muffar och pelsbräm. Grå komma också från Polen. De äro små, och håren blandade af svarta och silfverhvita. Ändtligen förekomma bruna eller rödaktiga, men dessa äga mindre värde. Ett vackert brunt Björnskinn betalas hos oss med i5—16 R:d. R. G., och ett svart med 10—12.
Romerska soldater betäckte sig och sina sköldar och hjelmar med Björnskinn, för att synas förfärligare i striden[1]. Äfven Sarmaterne buro Björnhudar för samma ändamål; och det synes som Mars och Bellonas folk än i dag icke förlorat smaken för någon del af sådan prydnad.
Björnköttet anses på många ställen som läckerhet. I Ryssland, Polen och Lifland ätes det allmänt. Sveitsare, Finnar och Lappar äro icke heller föraktare af denna kosten. På några orter väljes steken af ung Björn, skjuten i Oktober, då den är fetast och smakar söt som svinkött, men anses hårdsmält och ger en mindre god föda. Björnhufvud och tassar äro en urgammal rätt på förnäma bord. Det förra tillredes som svinhufvudet, och kokas helt med kryddor, vin och ättika. De sednare skållas och renputsas, och förvaras dels saltade eller rökte; eller kokas de genast i vatten, och sjudas sedan i en sås gjord med brynt smör af spadet och vin, jemte lök, citron, socker och kryddor. Besynnerlig var den gamla inbillningen, att Björnens hjerna skulle vara giftig, hvarföre man alltid förr uppbrände den. Re-
- ↑ Ut truculentiores in hostium eonspectu apparerent. Alex. ab Alexand. 1. 2. 16.
