Den här sidan har korrekturlästs
35
GRÖN TRÄDGRODA.

löpa de icke fara, att förlora fästet på den veka grenen eller det hängande löfvet. Rörelser som utan tvifvel skulle synas förunderlige för dem, som icke känna de organer, hvarmed dessa djur äro begåfvade.

Likväl icke alla årstider söker Trädgrodan dessa högtbelägna boställen. Verkligen af Amfibisk natur leder hon sitt ursprung från ett element, för hvilket hon äfven är organiserad, och der hennes afföda skall börja sin varelse och finna sin första näring. Det var ändå en tid, när man trodde, att det fans Grodor i skyn, hvilka vid stormar nedföllo, och likaså rommen i Maj månad, hvaraf Trädgrodor framkommo[1]. Vi veta nu bättre, att det är i vattnet, liksom för Grodor i allmänhet, som parningen förrättas i Maj och Juni, då en blidare luft lockar de giftvuxna makarne ur dyn, dit de om hösten begifvit sig, för att der, likt slägtet, stelnade bortslumra vintermånaderne. I Tyskland har man sett dem i synnerhet välja de stillastående vattenpölar, som ofta finnas inom sädesfälten. Och när nu parningstiden är inne, som alltid timar sedan Fröerne slutat, visa de sig tusentals under hanarnes beständiga qväkande, hvarvid desse utblåsa deras gulbruna strupe som en kula, nästan så stor som hela kroppen. I lugnet af den tysta natten höres ljudet flera fjerdingsväg omkring. Honorna åter yttra knappt något, åtminstone icke starkt läte.

Parningen föregår på lika sätt, som vi redan beskrifvit den hos den ätliga Grodan. Hanens famntag äro dock mindre våldsamma, han fasthåller sig endast med framfötterne intryckte under honans armhål. Ofta bär hon nu sin börda under vattnet, utan att på lång stund åter synas. Rœsel, som med en sann forskares öga betraktade dessa djurens hushållning, anmärkte under detta tillstånden besynnerlig spänning och hvälfvande rörelse inom honan, liksom af en främmande kropp, ännu mer synbar då rommen visar sig, som sker på 2:dra eller 3:dje dagen, eller stundom mycket tidigare. Genast efter dessa fortplantningsvärf, öfverge grodorna icke deras våta hemvist; men i mån som årstiden förskönas, skilja de sig småningom derifrån, och skingra sig kring gräsmarken, för att härma fåglarne och göra sin sommarvistelse i träden, tills kylan tvingar dem åter att intaga deras vanliga vinterqvarter.

  1. Libavius Batrach. 2. och efter honom Paracelsus.