Trädgrodans egg eller rom är mindre och af klarare utseende än hos Fröerne. Den är på lika sätt omgifven af ett slem-ämne. Sjelfva eggets tilltagande och utveckling samt larvens förändringar likna deras vi förut upptecknat. Efter 2:ne månader äro ungarne först utbildade, hvilka, så snart de vunnit styrka att bruka benen, lemna den sumpiga födelseorten och begifva sig till skogs. Deras färg är nu svartgrå, och denna förändras icke, förrän efter den tiden då de begynna att para sig, hvilket icke sker förr än de äro 4 år gamla. Det är då, som hanen börjar att utspänna sin halsblåsa och att qväka, ett säkert tecken, som Rœsel säger, att han hunnit manbara åldren, och en lika lång tid fordrar också honan, fastän utvertes tecken dertill saknas. Efter parningen mörknar färgen och blir först svartgrå, sedan rödaktig, derefter blå eller blågrå, småningom gulgrön och slutligen lifligare eller helt gräsgrön, utom de bifärger på kroppen, hvilka ofvanföre omtalas. Emedlertid är den gröna färgen något föränderlig, äfven hvar 5—6:te dag, hvilket ofta beror af hudens tätare ombyten. Den mängd knottror hvaraf underlifvet betäckes, äro helt hvita, och icke annat än små körtlar, som hysa en skarp vätska, hvilken svider i ögonen om den händelsevis skulle inkomma.
Insekter utgöra djurets sommarföda, och det är icke obehagligt synämne, att betrakta sättet huru denna erhålles. Grodan lurar på sitt rof, liksom katten på mössen; så snart hon fått det i säkert sigte, skjuter hon med blixtens fart på föremålet, äfven mer än ½ aln aflägse, och med sin klibbiga tunga fångar det. Trädgrodan är icke skygg eller flyr den, som nalkas henne. Om detta är just ett bevis på dumhet, större än hos hennes slägtingar, som Rœsel synes tillägga henne, lär icke med visshet kunna afgöras.
Under den tiden då hon vistas i träden, plär hon icke sällan genom sitt ofta förnyade läte gifva sig tillkänna. Detta liknar ett slags skällande, men med någon klang likt bjellrorna i ett slädparti, när många utgöra choren. I de varma klimaten, såsom mellan Tropikerne, är ingen ting allmännare än denna skogsmusik, mest under regntiden, efter solens nedgång om aftnarne. Ofta är det ljud, som flera instämma, så starkt, att 2 personer, som färdas genom den skumma trakten, knappt höra hvarandra, och detta förenadt med vissa stora landtkrabbors skallran-
