kokar äfven sådana torkade, med gryn och rofvor. Rökta försäljas de också af Kemiboerne marktals. Bästa sättet likväl att tillreda dem för längre bruk och föryttrande till aflägse orter, är att sylta dem, som sker på följande vis. Genast efter fångsten gnides fisken mellan händerna med aska, för att borttaga den slem och svartaktiga färg som betäcker den, då han sedan, sköljd i vatten, blir blank som silfver. Derefter afskäres hufvudet och stjerten, tarmen utdrages, och fisken beströs med något Lüneburger salt, hvari han ligger ett halft dygn. Saltets mängd bör dock vara måttlig, emedan smaken eljest förloras äfven som färgen. Nu stekes fisken på halster och inlägges i kaggar hvarftals med kryddpeppar, stötta kryddneglikor, kardemummor och lagerbärsblad, och stark ättika öfvergjutes, hvarefter någon tyngd pålägges. Så tillpackad, igenslås kaggen; men genom ett på sidan gjordt svickhål, påfylles mer ättika efterhand. Detta är så mycket nödigare, som då ättikan minskar sig, fisken snart härsknar, men väl skött och handterad kan länge till bruk förvaras. I Tyskland, Markbrandenburg och Pommern, användes en lika metod. Detsamma sker äfven i England, der Neinögon finnes tillika med det stora slaget, i Themsen, Severn och Dee floden[1]. En stor mängd säljes ock till Holländarne såsom bete vid deras kabeljofiske. Pennant säger, att öfver 450,000 blifvit sålde inom enoch samma årstid, till 40 sh. st. tusendet. Äfven till bete för Buttor (Pleuronectes Rhombus), sälja fiskrarne på Themsen årligen till Holland för 700 pund st. I Curland uppdrages en myckenhet Neinögon i vissa floder vintertiden med nät, som läggas under isen genom de derpå huggna vakar. Fisken nedpackas sedan i snö, för att vidare försändas.
- ↑ Detta eller HafsNeinögon, äro i synnerhet mycket värderade i England för smaken. Staden Gloucester brukad» torr, enligt en sekler gammal plägsed, att omkring Jultiden sända till hofvet en stor Lamprey-pastey. Men historien om Engelska Konungarne intygar, att Henric I åt sig sjuk på sådan mat och afsomnade. Den förlorade dock icke i förtroendet, ty Henric 4 (i England) utgaf skyddsbref för de fartyg, som kunde hämta Neinögon för hans Genmåls bord; och hans efterträdare gynnade äfven fångsten genom särskilta påbud.
