smärre stenar. Talrikast plä de infinna sig på sådana ställen hvarest Lin rötes, och ha det före fått allmänt namn af Linålar. Deras föda består mest i mask och vatten insekter, men äro också parasiter, emedan man någon gång funnit dem inkrupne inom gälarne på Lakar, på hvilken egenskap det latinska specifika tillmålet har afseende.
Ehuru Linålen i allmänhet skrädes af allmogen, mest för sin masklika form, är den likväl ätlig både kokt och stekt, och i sednare fallet med smörsås och citronsaft. I Picardie, der den af gemene man kallas Septœoil, tillredas pastejer af honom, hvilka der anses som en läckerhet. Vanligtvis brukas den hos oss till bete på krok, hvartill den är så mycket tjenligare, som den är ganska seglifvad, och svälgfiskar nappa snarare på ett lefvande agn än ett liflöst lockämne.
3. IGEL-NEINÖGON.
PETROMYZON Planeri. Stensugare. På T. Kleine Neunauge.
Kroppen är försedd med täta och fina ringar, och bakre ryggfenan är något högre och rundad. Kring munöppningen ses utom en tandrad, kanten besatt med små vårtor.
Linn Syst. nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1516. — P. Osbeck i K. Vett. Acad. Handl. 1804. s. 181. — Bloch Fisch. Deulschl. 3. s. 47. t. 88. f. 3. — Herrman Obs. Zool. p. 291.
Innan vår, i lifstiden outtröttligen forskande landsman,
Prosten Dr Osbeck bevisade Svenska Faunas ägande rätt
till detta slags Neinögon, trodde man densamma endast
finnas i Thüringen, först angifven af Prof. Planer hos
samtidens störste fiskkännare Dr Bloch, som till aktning för
uppfinnaren bifogade det tillnamn fisken bär. I Sverige
är han hittills ännu endast funnen i Halland och den Ån,
Stenså kallad, som flyter förbi Hasslöf, äfven som i en
bäck, benämd efter det sednare stället.
Fisken är knappt mer än 4 tum i längden och af en svanpennas eller smalt lillfingers tjocklek , trind, fastän något tjockare omkring den öfre delen än slägtingarne. Munnen är temmeligen vid, med tjock kant, besatt med många små vårtor, inom hvilka, liksom hos den allmän-
