än den, som angår kropparnas ombyte af former. De organiska dö; de inorganiska falla sönder: hos båda antar materien en ny form, i stället för den förstörda. Men till motvigt mot denna förgängelsens kraft, utdelades lika allmänt bland Djuren, kärleken till lifvet, och utom Menniskan, hvilken oftast blott af organiska fel och deraf uppkommen ledsnad till lifvet, begår sjelfmord, finnes i hela naturen intet enda bevisligt exempel derpå (se Utk. till Org. Kropp:s allm. känned. §. 20). I denna fruktan för döden, liksom medfödd hos alla Djur, finna vi en orsak till den naturliga fasa och rysliga afsky vi hysa för Ormar, hvilkas dolda och giftfulla vapen väcka hos oss begreppet om en hastig död; vi förfölja derföre Ormarna i vårt grannskap och söka att utöda dem. Men denna fruktan för en farlig fiende yttrar sig helt olika hos åtskilliga Indiska folkslag, hvilka tillskrifva Ormen, derföre att han i ett ögonblick kan döda, en öfvernaturlig och Gudalik kraft. De tillbedja dem såsom heliga, och en Konung i Calcutta straffade lika ett mord på en Menniska och en Orm. Dess figur förekommer ofta bland hieroglyferna, och i fornåldrens Gudaläror är den en sinnebild af vishet, styrka, hastighet i rörelser, fruktansvärda vapen, skönhet, list och en högre instinkt; egenskaper, som tillhöra Ormslägtet och i synnerhet de varma klimatens arter. Bitande sig sjelf i stjerten, liknar han en cirkel och är evighetens symbol. — Ormarnas yttre form är nästan enahanda; de ingifva derföre alla lika förskräckelse, men de äro icke alla lika farliga, och det synes som det dödande giftet, hvilket vid huggtänderna förvaras, vore hos olika arter, under olika årstider och andra omständigheter, mer eller mindre häftigt. Ett platt hjertlikt hufvud, täckt med små fjäll och de öfriga på kroppen kölformiga, samt kort stjert (15:del af kroppens längd), äro anledningar att anse arten för giftig. — Ormar kunna tämjas och bli spaka.
Allmänna Huggormen finnes i hela Europa och äfven i Siberien. I norra Lappmarken såg jag den likväl aldrig, ej heller hörde den der omtalas. En artförändring tror man finnas i Indierna, men kan hända är den egen art. Han uppehåller sig allmän i skogar, bland buskar, i stenrösen och på obesökta ställen. Dess vanliga storlek är 1 aln eller något deröfver; de ofantligt stora, med eller utan man på halsen, och andra dylika vidunderligheter, tillhöra endast synvillan af en uppskrämd inbillning.
