Den här sidan har korrekturlästs
48
PERL-MUSSLA.

Cesar, par 1000 år sedan, började sin härfärd till Britanien af begär till de perlor som der skulle finnas så stora, att man kunde pröfva vigten af en enda med handen, och det berättas äfven att han hemförde till Rom en sköld besatt med Brittiska Perlor och upphängde den i ett åt Venus genetrix helgadt tempel[1]. Våra egna äldre författare omtala också skönheten af de perlor, som blifvit samlade i Norrland och i Stockholm försålde, och, som de säga, kunnat täfla med Orientens[2]. Likväl lär ingen af de Europeiska någonsin förtjent namn af Parangoner, en benämning som man gifvit Orientaliska perlor af utomordentlig storlek, såsom Cleopatras ryktbara, hvilka Plinius tillägger ett värde af 340000 R:d.[3]. Philip II i Spanien erhöll 1579 en af ett dufeggs storlek och värderad till 14400 dukater. Kejsar Rudolph ägde en annan, stor som ett muskott och vägde 30 karat, samt kallades la Pelegrina. Tavernier omtalar också en, buren af en Persisk Monark år 1633. Den var såld af en Arab för 32000 Tomans, som gör 441600 R:d. B:ko.

Perlor ha liksom ädelstenar ett inbilladt värde, men de äga företräde framför de sednare, hvilka genom menniskans åtgärd måste först erhålla deras lysande anseende, emedan naturen har, så till sägandes, tillämnat dem för att låta konsten fullkomna arbetet. Men perlan äger af sig sjelf denna oförlikneliga klarhet som gör hennes hela värde. Redan fullbordad i hafvets afgrund, synes naturen hafva lagt sista handen vid henne innan hon lemnat modersskötet.

Perlor, hvilkas vatten är hvitt, äro mest värderade i Europa, der de inhemska stöta oftast liksom i blått. Hos en del Indiska faller det hvita i gult, och sådana ge Indianer och Araber företrädet. Det gifves också blyfärgade, mörka samt helt och hållet svarta, hvilka olikheter torde bero af stället i musslans kropp som alstrar dem, och af trakten der musslan lefver och tagit sin föda; ty man har funnit, att der elfvattnet utblandas genom tillopp af annat från kärr eller ställen der jernockra röjes, blifva perlorna dunkla, rostiga och bruna, äfvensom sjelfva skalen utanpå.


    mineral-perlor eller runda bergkristaller, misstagne af okunnigheten för verkliga perlor.

  1. Plinius l. c. v. 50.
  2. — v. 60.
  3. Scheffer Lapponia. s. 378.