som på den yttre. I centralstycket och öfver samt ikring munnens 5-kant är en blekgul ring, som under förstoringsglas visar hopvecklade kanaler eller rör, lika ett tarmkäks.
Sjöstjernans rörelser ske ganska långsamt. Så länge hon är i vattnet, utskjutas och indragas beständigt tentaklerna, med hvilka djuret fäster sig starkt vid de slätaste ytor; jag har sett dessa sugrör eller tentakler så fästade vid postlin och glas, att de sönderslitits då jag med våld velat rycka djuret derifrån. Strålarnarna kunna äfven böjas i flera ställningar och om djuret lägges på ryggen, böjer det småningom uppåt en eller flera armar, till dess kroppen får öfvervigt åt en sida, hvarigenom den vänder sig rätt. Ehuru de lefva på hafsbotten, kunna de dock genom tentaklerna krypa uppåt klipporna och söka på dem sin föda. Men utom framskridande rörelsen, som verkställes med tentaklerna, torde djuret som saknar ögon, med dem känna för sig, undvika hinder eller söka och fånga näringsämne. När Sjöstjernan upptages ur vattnet, indragas strax alla tentaklerna och hon lefver ej länge ur vattnet. Men i vattnet kunna på en gång alla tentaklerna röras och äfven armarna böjas.
Dess föda består af djur, som finnas i snäckskalen och af fisk, som fastnat i fisknäten. I Bohusläns Skärgården brukas allmänt till agn mask-kräket af Ätliga Mytilen (Mytilus edulis), och som Sjöstjernan förstör dessa Snäckdjur, är hon af Fiskare hatad och förföljd. Sjöstjernan sjelf blir i sin ordning ett rof för fiskar och hafsdjur.
Sedan djuret torkadt, bli form och färg förändrade. De kupiga ytorna bli platta och hårda, taggar och skarpa punkter bli tydligare, tentaklerna bli dels osynliga, dels okänbara och kortare. — På det lefvande djuret syntes en afskuren strålarm icke verka på de öfriga armarna, som voro lika lifliga och verksamma. Genom ärsättningskraften skall en sådan förlorad del kunna återväxa. Man anser dessa Djur såsom 2-könade; men verkliga fortplantningssättet lär ännu icke vara upptäckt.
Genom det kalkämne de innehålla, så väl som genom de animaliska delarna, kunna de på vissa åkrar användas med fördel (se Svensk Bot. T. 3. Tillägg s. x.). Linkius berättar att de kunna ätas och att de äfven varit
