Renen äger flera utmärkta förmögenheter. Ätt han genom lukten kan genast på djupa snön utvisa de ställen der hans smakligaste foderämne, Renmossan, vexer, är redan omförmäldt. Lappen, under sin flyttning till nya betesställen, ofta oviss om heden der mossan finnes, har i Renarne sjelfve de bästa vägvisare. Just på stället det de stanna och börja med gropars öppnande i snön, slår ägaren opp sitt tjäll och dröjer så länge betet varar. Ett annat prof på styrkan af detta organ kan tilläggas, att när några vid flyttningar, händelsevis, skingras från hjorden, kunna de genom lukten uppvädra hvarandra på ganska långt håll.
Hörseln är icke mindre god. På resor öfver sjöar och vida fält, synes Renen lystra åt alla sidor, lång tid innan man möjligtvis kan upptäcka om någon är i vägen.
Af ett ostyrigt lynne och liksom vild i början, då han skall tämas, visar han sig snart läraktig och omsider så spak, att låta styra sig med en enda töm, och alt hålla kosan rätt på den obanade vägen. Vallade, kunna Renarne stundom skingra sig, men vid skallet af vallhjonen, och vid deras rop på hundarne, att hopdrifva dem, skynda de sig tillbaka, innan hundarne ankomma.
Den välgörande naturen synes ock ha tilldelat Renarne en förmån genom en särdeles egenskap, utmärktare hos dem än hos andra af deras slägtingar, neml. att röja ett knarkande eller knäppande ljud under det de gå eller löpa. Detta uppkommer icke, som man föregifvit, af ett litet ben sittande under qvicken i klöfvarne, utan af de breda hofvarne sjelfva, hvilka vid hvart steg sluta tillsammans samt af de hornaktiga spetsarne af biklöfvarne, hvilka vid Renens rörelser knäppa på klöfvarnes baksida. Man inser lätt nyttan deraf för ett djur, hvars vistelseort, nästan gränslös, ofta förmörkas genom töcken och molnstoder, såsom i fjället, hvarest man midt på dagen af sådana lätt kan öfverrumplas, och ens belägenhet derigenom blifva rätt betänklig. Vidt åtskilde, lyssna Renarne till detta ljud och igenfinna hvarandra, äfven som det tjenar Vallhjonen att uppspana de irrande, hvilkas ankomst troppvis göra ljudet på långt afstånd märkbart. Vanligen brukas ock i Renhjordarne en och annan Ren med skälla.
