nisk som hos somliga arter, finnas inga tentakler, utan sträcka de sig någon gång der tillsammans, så komma de alla från bakre regionerne. Sjelfmant uppsimmar djuret ofta öfver vattenbrynet med halfva klotet, men tentaklerne försvinna också alltid, som sagdt är, på denna för luften blottade del. Piggarne, af kalkaktig natur, liksom det skal hvarpå de sitta, likna sylar, som äro randade eller strimige, samt vid basen försedde med ett slags hinnaktig hylsa, lik de ledgångar som på kräftleder tilldanas. Deras färg är säkert olika, kanske äfven ombytlig. Ofta finnas de grågröna samt spetsarne blekröda. Stundom är den röda färgen starkare eller snarare violett, samt allmännare spridd öfver alla delar. Invertes går den omtalte benmunnen nära upptill midten af djurets kropp, hvarest från en cirkelrund öppning ett rör, som är kanske matstrupen, stiger upp mot ryggen och böjer sig åter nedåt, och förlorar sig i en purpurfärgad massa som finnes på bottnen eller kring djurets mun. Öfver denna och ryggen närmare ligger eggstocken, delad i 5 gula romknippen. Ändtligen upptäckes äfven en annan organ, som grenande sig, öppnas till slut vid munnen, och synes bestämd för vattnets cirkulation inom kroppen.
I storleken är denna Sjöborre af olika förhållande, nemligen från en valnöts till en större rofvas. Vanligen finnes den sådan som figuren utvisar. De större uppehålla sig merendels på djupet, hvarifrån de genom draggning kunna upphämtas. Ibland innästla de sig i håliga klippor, just så högt som vattnet vid ebben plär utfalla; men icke sällan föras somlige, lösrifne af stormväder från deras fästen i botten eller vid bergsidorna, af de brusande böljorna till stranden, der de qvarblifva, beröfvas sin piggfulla betäckning, uttorka och visa omsider blott toma skal, hvilka prydde med sina långsefter de symmetriske ränderne sittande cirkelrunda vårtor, äro ofta synvärda föremål i samlingar af naturens alster.
Flera slags Sjöborrar sägas vara ätliga, men i synnerhet har denna haft företrädet som födämne. Än i dag är den det för de fattigare vid kusterne af England (Pennant). Som annat köttigt inmäte saknas på djuret, är det endast rommen som kan användas, och Plinius påstod att den var bäst vid fullmånad vintertiden. Fordom, såsom hos Romarne, var denna en favorit-rätt, hvilken tillagades med ättika, mjöd, persilja och mynta, och både Celsus, Galenus och Dioskorides berömde maten som lättsmält.
