När en Varg får något annat djur i syne stadnar han strax, lutar ned hufvudet och ser på sned, och om han märker sig vara osedd, lägger han sig ned och smyger sig bakom en sten eller buske samt lurar på den annalkande som af honom då öfverraskas. Ett mindre kreatur, ända till storleken af ett får, skall han kunna bortföra på sin rygg, för att afsides uppfräta det. Inkommen i ett fårhus eller bland en värnlös hjord, mördar han så länge något lefvande finnes öfrigt, om icke hjelp mellankommer.
Om mycken snö fallit vintertiden, kölden är sträng eller starkt urväder inträffar, äro Vargar i synnerhet fruktansvärde såsom då ofta uthungrade för brist af födämnen. De komma i stora hopar och under det förfärligaste tjutande ströfva hela sträckor af landet igenom. Bebodda ställen på Landsbygden hemsökas af dem, der de uppleta gluggarne på fähusen, och gräfva häl under syllen för att inkomma, i hvilken händelse intet lif skonas. Bandhundarne bli emedlertid ofta de första offren. Och såras händelsevis någon i hopen, får han gemenligen också skänka lifvet åt sitt utsvultna sällskap.
Det är i fall af yttersta hunger som Vargen säges angripa menniskor. Man har anmärkt, att sådane personer i synnerhet löpa fara, hvilkas utdunstning är starkluktande såsom af hvitlök. Och när en Varg fått en gång smaken på dylikt, så blir han liksom rasande och dubbelt förskräcklig för den trakt han ofredar. Berättelserne hvilka tid efter annan inlupit om Vargars förödelser i Södra Frankrike, ha rysligt bekräftat det.
När köttföda tryter, söker Vargen en nödhjelp i mossa, trädknoppar, lera, ben, ja till hälften garfvadt läder, hvarå man sett kalken ännu vidhänga. Hans stora frätgirighet, särdeles när bättre föda vankar, nödgar honom dock ofta att befria sig från öfverflödet, och finner i gräs-ätande ett lika verksamt kräkmedel som Hundarne.
Om icke Vargen är desto mer uthungrad, skrämes han lätt af buller, i synnerhet genom ljudet af trummor och blås-instrumenter såsom vallhorn m. m. Är han mätt, så flyr han äfven vid åsynen af ett barn och minsta sorl förfärar honom. Men närings behofvet gör honom djerf, listig och tilltagsen, och den rädda Vargen får alla egenskaper af det vildaste djur, och skyr för ingen fara, då han ser en möjlighet att kunna uppfylla de kraf som plåga honom.
Vargens spår är så stort som efter den största Hund,
