Den här sidan har korrekturlästs
80
VARG.

men skiljes likväl såsom mera långt än bredt, och att de medlersta tårna stå längre framåt och tätare tillsammans, På Vargen äro fotlofvarne större, bredare och längre från tårna.

Då flere Vargar följas åt öfver ett fält betäckt med djup snö, trafva de i ett och samma spår, liksom blott en enda gjort detsamma. Men komma de ut på en stor väg, så löpa de merendels åtskilde från hvarandra.

Stora jagter hafva blifvit allestädes anställde till utödande af dessa skade-djur så väl i Tyskland som i Frankrike och England. Att detta i det sistnämda Öriket ofta varit föremål för Regeringens omtanka, vittna många påbud allt sedan K. Edgars tid. Vissa brottmålsböter kunde då utgöras genom ett visst antal färska Vargtungor, lemnade af förbrytaren, och en vanlig årlig skatt i Wales bestod i 300 Varghufvuden. Under K. Athelstans regering voro Vargar så talrike i Yorkshire, att ett slags värn uppbyggdes vid Flixton, såsom skyddsort för ressande mot Vargar att icke uppätas af dem. Januari månad, då Vargarne mest härjade, fick namn af Wolfmonith. Wolfshed var också i förra tider en lagterm, tillämpad på den som gjort sig Lagens skydd och säkerhet för lifvet förlustig, liksom dessa odjur[1]. Ända till 18:de seklet funnos Vargar inom gränserna af St. Britannien. I Skottland föll den sista 1680, och i Irland 1710, sedan de mycket tidigare blifvit i sjelfva England utödde.

Troligen voro Vargar fordom sällsynte i Sveriges nedra provinser. Efter förra seklets krigiska uppträden har likväl ofta deras mängd så tilltagit, att Jägeribetjeningens åtgärd blifvit högst nödvändig. Den allmänna Lagen har derjemte genom förordnandet om Skallbud, Vargnäts och jagttygs hållande, Varggårdars och gropars byggande, samt genom utfäst belöning för hvarje dödadt odjur bidragit åtminstone till förekommande af en allmän landsplåga[2]. Vargen måste med lod fållas, ty äfven gröfre hagel går på litet afstånd sällan igenom hans tjocka hud, och blir han icke rigtigt anskjuten, slickar han sig som hunden och läker sig sjelf. Saxar, svanhalsar och snaror äro

  1. Et tunc gerunt caput lupinum, ita quod sine judiciali inquisitione rite pereant. Bracton.
  2. Om flera slags Vargfängen finnas nöjaktige uppgifter, utom hos andra författare, i Hillerströms Disp. om Vestmanlands djurfängen, Zinekens Lex. œcon., Chomels Dictionn. œcon. &c. &c.