Tytan är en bland flyttfåglarne, och visar sig om våren på de orter som äro hennes hemvist under parningstiden, och desse äro icke endast det Nordliga Europa och Asien, utan äfven Persien och Indien. I våra trakter bådar hennes ankomst äfven Gökens, hvars tärna (Gwas y gog) hon kallas i Wallis, och hvilket likaså hennes namn hos oss lär åsyfta. Slägtet synes icke talrikt. Tytan lefver ensam; enstaka träd äro merendels hennes vistelseort. Blott en liten tid ser man paret åtföljas, men de skiljas snart och bortresa ensamma om hösten, på lika sätt som de om våren ankommit. I någon håla af ett murket träd väljer honan sitt bo, der hon, omgifven af stoftet och maskmjölet, i början af Maj, värper 6—10 egg, hvita som elfenben, men så tunnskaliga att gulan lyser igenom. Under kläckningstiden födes hon af sin make med myror, sedermera också ungarnes näringsämne, och desse kunna knappt bruka vingarne, förrän de lemna nästet och öfverge hvarandra utan saknad.
På marken hämtar Tytan i synnerhet sin föda, sällan under barken på träden, ehuru hennes tunga, styfspetsad lik Hackspikens, tyckes lofva det. Hon besöker deremot myrstackarne, hvilkas invånare hon samlar på delta långt utskjutna och klibbiga redskap och sedan förtär, hvarom granskningen af fågelns inelfvor icke sällan öfvertygat. Under flygandet utspridas de böjliga stjertpennorna. Stillasittande hålles kroppen rak på grenen och nästan bakåt lutad, och som sofvande fäster Tytan sig längs efter trädstammen, till hvilket tårnas ställning bidrager, ehuru hon likväl icke klifver som Hackspikarne, fastän hennes fötter likna deras. Man har äfven anmärkt, att blindtarm saknas hos henne liksom hos dem.
Hennes ljud är lika så eget som Gökens. Det är ett skarpt hvisslande, som skulle sakna allt behag, om ej den entoniga rösten vittnade om vackra årstidens annalkande[1]. Det är dock knappt en månad förrän hon tystnar, och blir också sedan mindre synlig. Men icke mindre än lätet utmärka henne ock de besynnerligaste vridningar af halsen, än åt sidorna än bakåt, med hufvudet böjdt mot
- ↑ De gamle kallade detta ljud strider. Namnet Jynx härleder sig också från det Grekiska Ιυζειυ, stridere. Scaliger; Homerus Voce stridet: Aristot. Anim. 2. 12.
