åt Gudarne, men nu mera lemnade att gnagas af Räfvar och Ikorrar.
Utom en så väsendtlig nytta för lifvets uppehälle, hämtas en icke mindre vigtig af Renen, såsom Lastdragare och till resors anställande vintertiden. Klöfjad, förmår han bära en tyngd af 4 Lispund, och om vintern (endast) draga lass af nästan tredubbel vigt. Han öfverträffar hästen både i språng och gående. I stark köld och på uppkörd sjöväg samt med öfvadt handlag, är farten icke mindre snabb än nöjsam. På 10 timmar kunna lika många mil lägges till rygga, blott Renen mellanåt får flåsa några ögonblick och läska sig med snön. Det gifves utan tvifvel exempel, att en enda Ren sprungit 20 mil på dygnet, men han stupar merendels derefter. Efter utseendet modigare än flera andra djur, håller han mest alltid opp hufvudet, liksom öfvertygad om dess prydnad; ty om hornen äro affallne, bäres hufvudet mindre högt. Märkligt är, att han, löpande i trånga skogen, synes, genom afpassadt nedlutande, väl känna längden af sina horn, så att ingen gren röres af dem.
Det är med det båtlika åkdonet, Akjan eller Pulkan (hvars beskrifning nu torde vara öfverflödig), som Lappen färdas på den snöbetäckta marken, Vid en lång dagsresa och der intet ombyte gifves i vägen, är nödigt, att icke börja resan för bittida, helst Renen tröttnar eller springer trögt hela dagen, om han icke, efter sin vana, tillräckligt betat om morgonen, som sker emellan kl. 7-9. För öfrigt löper han snabbare efter middagen, och ju närmare aftonen, ju ifrigare skyndar han till målet. Högst mödosam blir dock resan, om snön är djup och vatten står på sjöarne. — I sådan händelse är enda rådet att uppstiga ur Pulkan, och leda Renen, som ändå har last nog, särdeles om vattnet isar på åkdonet. Börjar han att tröttna, ser han ofta omkring sig, och gör äfven skutt tvert ifrån vägen. Men alldeles uttröttad, kastar han sig ned på marken, orörlig eller liksom en stund liflös. Intet djur som styres med töm, känner bättre huru van den handen är som kör honom. Den bästa kör-Ren kan, under en oöfvad hand, genast bli så trög, att han icke vill ur stället. Men hålles tömmen till höger, och ibland ryckes jemt och stadigt på densamma, utan att Renen ofta agas, visar han sällan någon oart. Det kan emedlertid hända, att någon
