fredad i sitt, lönnhål, och blottad, söker han icke att undfly faran, utan sätter sig till motvärn medelst rörelser, efter sin natur, åt alla sidor med upprest, hotande stjert, och drar sig först efter vunnen stillhet tillbaka. Få djur ha blifvit rysligare ansedde. Kanske har dock fruktan ökat vederviljan för dem. Likväl kan det icke nekas, att följderne af deras styng stundom blifva vådlige äfven för lifvet i de varmare klimaten, der retligheten hos kropparne är vanligen större. Och liksom håning är ett lisande medel för bistyng, har man också i den olja aom tillredes af Skorpioner, funnit den bästa bot för deras åverkan. På somliga orter i Italien är intet allmännare i hvar koja på landsbygden, än en flaska af sådant innehåll. Möjligtvis torde Bomolja ensamt göra tillfyllest.
Bland Låcke-slägtets (Phalangium) arter, utan tvifvel närmare befryndade med Klo-kryparen, är den så kallade Skorpion-spinneln[1] särdeles märkvärdig. Den är mer än en tum lång, och till skapnad som en aflång Spinnel. Munspröten sitta tätt jemte munnen, tjocka, korta och danade som Kräftklor, ehuru gömde inom de ymniga hår som betäcka dem. Fem par fötter befordra djurets rörelser. Det första uppkommer från hufvudets sidor, nästan som armar, de öfrige från bålen, der vid fästet af de bakresta, besynnerligt bildade bihang visa ett slags likhet med dem hos Skorpionerna. Hela kroppen är mörkt luden och mörkgrå, men den aflånga bålen ofvanpå slät.
Rysslands sydligare och till Asien gränsande trakter hysa denna der öfverallt fruktade inföding. Äfven Skorpioner äro icke eller der sällsynte. Lerche anmärkte fordom under sina resor i den delen af verlden, att en dylik, så kallad Spinnel, lagd tillsammans med en Skorpion, genast afbet hans tagg, och sedan uppåt ägaren. Kring Saton-floden äro sådane Spinnlar i stor mängd , och farligast i Juni och Juli månader. De samla sig gerna till upptända eldar, eller söka de blotta ljusskenet, då de sofvande äro mest i fara för deras bett, som uppväcker odrägliga plågor, yrsel, mållöshet, convulsiviskt skratt åtföljdt af häftig feber. Det sårade stället uppsväller med rodna, blir sedan blått och svartnar omsider, då patienten dör efter 2 — 3 dagar. Teriak, både invertes och utvertes samt i
- ↑ Phalangium Areneoides. Pall. Spic. Zool. 9. 3. tab 3. f. 7 — 9. Neue Nord. Beytr. 2. p. 345.
