daning förmodas. Hvad åter näringsorganerna beträffar, äro de nästan så skiljaktiga som sjelfva slägterna. Man ser en verklig tarmkanal hos somliga, medan andra äga intet tecken till en sådan. Födan upphämtas dels genom munnen, snytet eller sugrören, dels genom huden, medelst de kärl som dermed hafva gemenskap. Afskrädet uttömmes genom en egen öppning hos några, troligen snålare inhyseskräk. De flesta åter hafva ingen, och njuta säkert mer assimilerade näringsdelar, hvilka, kanske, snarare absorberas, än på vanligt sätt emottagas.
Men icke mindre mångfald företer sig vid blicken på lnstestinal-kräkens köndelar, hvilka lätt upptäckas hos de första familjerna, der könen äro verkligen åtskilda. I den tredje och fjerde familjen äro de förenade hos ett och samma föremål, eller hvarje art tvåkönad (androgyna). Deremot träfias icke något spår till könskillnad uti den femte och, möjligtvis, äro de slägterna asexuele? Ifrån delarnas olikhet hos de förra har man också slutat till parningssätten, hvarvid eggstocken hos honan, samt affödans utveckling icke undgått det forskande ögat. Fostren komma, hos en del, redan bildade från modern; hos andra antaga eggen först efteråt den djurform som tillkommer dem. Efter naturen af sin art uppnår hvar och en, förr eller senare, sin afmätta vidd, hvilken likväl mindre sorgfällige granskare inbillat sig såsom utan gränser. Att bestämma dessa djurens varaktighet, är fåfängt; emedlertid förhåller sig detta säkert olika, äfven hvad tillvexten af förlorade delar (reproduction) angår; en sats, fordom allmänt, men nu mindre gynnad, helst uppgifterne ännu sakna bekräftelse.
Mängden af dessa kräk gör det allmänna kringspridandet af dem sannolik; den är icke heller mindre verklig. Ty, utom det, att vissa trakter äro för en del mer utmärkte, torde det finnas snart sagdt intet slägte ibland de så kallade fullkomligare djuren, som icke måste hysa något eget, sällan gemensamt, slag af dessa deras invånare, ja stundom flera, efter den olika vistelse-ort som naturen bestämt för dem: i hjernan, lungorna, lefvern, njurarna, magen, tarmarna, gäll- och urinblåsan, musklerna och i sjelfva bloden[1]; med ett ord: det gifves knappt något ställe
- ↑ Prof. Rudolphi fann t. ex. i en enda Lom (Colymbus septentrionalis) som öppnades, icke mindre än 8 särskilta Maskslägten, och af somliga stor mängd i de inre delarne af fågelns kropp! Hist. Entoz. I. p. 457.
