stras af lika. De köttfrätande djurens invånare äro högst olika deras som lefva af vexter, hvilka båda, oaktadt genom klimat vida åtskilde, äga hvar för sig en märklig öfverensstämmelse i anseende tiil maskkräken. Dessa äro derföre naturens, ej slumpens alster, beroende sannolikt af ]ika så oföranderiiga lagar som de djurslag, hvilka genom könens förening härkomma.
Intestinalkräken fordra, så väl som hela kaos af Infusionsdjur och så många andra af enkel sammansättning, deras plats i den bebodda verlden, ej mindre än de af den konstigaste byggnad. Alla hafva visserligen deras ändamål i naturens stora hushållning, fastän vi kanske icke känna dem. Att de t. ex, genom retning på djurens tarmar, derignom befordra digestionen, är kanske en nog mycket vågad sats. Icke mer bevisad måste vi anse en annan, att maskarne förtära de öfverflödiga vätskorna i kroppen. I förra fallet lär, i sundt tillstånd, deras åtgärd vara öfverflödig, och då deras antal ökas, skada de ofelbart; i det sednare åter ur sannolikare, att icke mycket af vätskorna uppsupes, utan dessa samlas ofta mest der maskarne äro talrikast. Det är derföre troligare, att Inelfve-maskarne äro djuren sjelfva egentligen till ingen nytta, utan för egen skull danade, att uppfylla det rum som naturen bestämt för dem; och torde de ofog och mångfaldiga sjukdomar, hvartill man ofta ansett dem som ursprung och orsaker, böra till antalet mycket inskränkas, och grunden sökas, icke hos dem, utan i sjelfva organisationen af kroppen, under hvars astheniska och i synnerhet skrofulösa tillstånd de i synnerhet förökas och såsom symtom till flera krämpor bibehålla sig, så länge anlaget att hysa dem icke förändras.
Efter dessa hufvud-drag af Intestinal-maskarna, återstår nu en specielare teckning af den Vanliga Binnikemasken.
De gamle hade om det djur, som de kallade den Breda Masken[1], de mest felaktiga begrepp, och den må anses hafva varit en gåta för dem. Det var sålunda som Hippokrates och Aristoteles ansågo de tidtals bortgående länkarna af masken, såsom dess egg; och Ætius och Ægineta trodde det vara den inre huden i tarmarna , som förbyttes i en lefvande kropp, hvilken, beständigt gnagande, upptäckte känsla af en häftig hunger. Dessa irrmeningar, med flera, bevarade till sednare tider, ökades med andra
- ↑ Lambricus latus, Ελμιυς πλατεί.
