mande i sällskapet. Något skygg i början, uppreste han sig emot honom; liksom för att öfvertyga sig om sin säkerhet. Värdinnan var han mest tillgifven. När han saknade henne, blef han trög och modstulen, tills hon åter syntes.«
»Han höll sig helst på hufvudet och omkring halsen på dem som hyllade honom, och skuttade så från den ena till den andra. Vid nedhoppandet föll han alltid som katten på tassarne. Hans största nöje tycktes vara, att rulla sig tillhopa och leka med sin svans, eller linda sig kring stolsfötterne med en hastighet, som ögat icke förmådde följa; stundom utspärrade han benen och döljde hufvudet under svansen, som då betäckte kroppen, liknande ett klot. Men vid minsta buller var han åter på fötterna. Då han ville leka, använde han alla möjliga sätt att muntra kattorna eller hundarne genom språng fram och åter, och sökte äfven genom smekande att förmå dem göra sig sällskap.«
»Klingande ljud och musik behagade honom ganska mycket.«
»Mot Pigan, som höll snyggt efter honom, var han alltid mild, fastän han ofta rönte hennes ovilja. Ofta såg man honom sleka hennes hand, liksom för att afväpna henne, och på lika sätt visa sin förbindelse till en annan, som, då han en gäng jagades af främmande jagthundar, frälsade honom från dem «
Allt bevisar huru de vilda djurens natur kan förändras genom uppfostran, och at Mården äfven kan antaga de hemtama kreaturens mildare lynne[1].
Såsom skadedjur betraktad af Landthushållare, och i afseende på skinnet icke utan värde, fäster Mården Jägarens uppmärksamhet. Jagten är dock mycket enkel. Göres den på spårsnö, följas fjäten, hvilka äro större än kattens, och som djuret hoppar jemnfota, stå 2 och 2, fastän något snedt, bredvid hvarandra. Leda de till något träd, och man upptäcker derunder nedfallna qvistar, vanliga lemningar af gammal fågel- eller Ekorre-nästen, dem Mården åt sig inrymt och utvidgat, så är han säkert der, och blir då skjuten i boet. Jagas han åter, så märker man, att han länge låter
- ↑ Gesner och Buffon lemna oss äfven dylika exempel.
