Den här sidan har korrekturlästs
92
SPARFUGLA.

vis. Det är derföre blott ett relatift märke, och det samma gäller äfven om ögon och öronen

Väsendtligare och säkrare åtskillnader finner deremot forskaren med tillhjelp af Anatomien och den inre organisationens betraktande.

Alltså träffar man hos Falkslägtet superciliar-benet, hvilket förenar sig med den öfver ögonen framskjutande och tillika bakåt böjde apophysen af tårbenet. Både detta utskott och det nämnda benet saknas hos Uglorna. Äfven på det, hos alla fåglar befintliga dubbla benet, som bidrager till mekaniken af öfra käkens rörlighet, finnes olikhet. Hos Uglan har det en 3-faldig förening. På Gammar och Falkar är den endast dubbel.

Uglornas lårben äro mergfulla och utan någon luftfångande rymd, hvilket de andre af Hökflocken icke sakna.

Blindtarmarne korta hos de sednare, liksom hos Sparfslägterne, hafva en märklig längd hos Ufvens fränder.

Desse äga alla 12 halskotor, 8 i ryggen, samt lika många refben och stjertkotor; de i ryggen äro rörliga och icke sammanvuxna, tvert emot den vanliga sägen om de fjädrade djuren.

Gaffelbenet är klenare än Falkarnes i allmänhet, och på Bröstbenets sköld upptäckas vid sidorna hinnagtiga fläckar, tvenne på hvar sida.

Största delen af hufvudets ben, alla af cellulär beskaffenhet, intaga, till och med sjelfva Näsbenet och dess mellanvägg hos somliga, luft; också göra äfven höft, rygg och halskotor (utom Atlas), samt bäckenet, öfra vingbenet och de ben som bilda skuldrorna.

När huden afdrages på Uglans hufvud, förvånas man nästan af de utstående ögonen, på hvilka hornhinnan är så hvälfd, att hon tillskapar ett fullkomligt halfklot.

Men Uglorna äro, som von Linné träffande säger, på lika sätt skiljagtiga från Falkarne, som Nattflyen äro det ifrån Fjärilarne; de förra höra natten till, de sednare dagen. Således, såsom Nattfåglar, äro de ömtåliga för dagsljuset. Deras ögonsten drar sig också concentriskt tillhopa, och blir ej smal eller aflång, som på kattorna. De välja derföre den mindre ljusa tiden (i dagningen och skymningen), för att lemna sina nästen och sökande fördelar naturen tilldelt dem på andra djurs bekostnad, hvilket sker så mcket lättare, som desse då sofva. — Månsken gynnar dessa ströf-