57.
ÄSPING.
COLUBER Chersea. På T. Nordische Natter.
Har en platt, ofvanpå nedtryckt hufvud, med en hjertformig mörk fläck bakom hjessan. Yttersta ändan af stjerten är på öfra sidan med en svart fläck försedd
Linn. Syst. War. Ed. Gmel. 3. p. 1091, — Faun. Svec. p. 285. Cl. 3. Amphibia. Ord. 2. Serpentes. — Retz. Faun. p. 292. Linné K. V. A. Handl. 1749. s. 249. T. 6. f. 1. 2. — Link i Voigts Magaz. 12. 4. s. 204. (Vipera Chersea) — Ström i NaturHist. Sælskab. Skrivter. 1. 2. s. 25.
Det är anmärkningsvärdt, huru några naturalster, fastän
både till namn och egenskaper väl bekanta, likväl stundom
varit af vetenskapens idkare misskända. Bland sådana må
Äspingen räknas, en af de, lyckligtvis, få Ormarter, hvilka
Norden fick på sin lott. Som den allmänna och likaså den
svarta Huggormen redan intagit deras rum i detta Verk,
anse vi en så berygtad slägting af dem som denna, icke
mindre berättigad till sitt, så mycket billigare , som
verkligheten af dess specifika åtskillnad blifvit satt i fråga.
Någon tid efter utgifvandet af den första mönsterrullan på de Svenska djuren, inhemtade Sveriges odödlige v. Linné såsom naturkunnig, den tidigaste kunskap om denna Orm, och hvilken sedan af honom först beskrefs och tecknades.
Ehuru denna beskrifning saknade intet af det bestämda, som var den stora Författaren så eget att meddela, har ej desto mindre tvifvelsmål yppats hos andra om arten såsom egen; orsaken hvartill bör sökas så väl i den, utom i Norden sällsamma tillvarelsen af densamma på utrikes trakter, som i misstaget på en och annan artförändring af den allmänna huggormen.
Hvilken Aldrovand, den förnämste af Zoologiens fäder, med sin Aspis colore ferrugineo menat, kan så mycket mindre förklaras, som, utom en ofullkomlig afbild, ingen egentlig detalj deröfver hos honom finnes. Detta Synonym må derföre med skäl uteslutas. Att vi icke heller kunna anföra dem flera sekler senare, af Laurenti, Müller, Lacépède, Wolf, och Razoumofsy, härleder sig från osäkerheten om deras föremål, och til undvikande af att, kanske, irrledas.
