nom. En i Småland boende Naturforskare griper äfven en Äsping af smärre slaget på sina ägor, och i klofve hemför honom lefvande. Lagd på spiseln i rummet, förblef han der så fängslad i flera dagar, men gaf sig alltid tillkänna genom rörelser och hväsande, då någon inkom; och när man äfven på afstånd härmade honom, fördubblade han alltid sitt svar, till tecken af arghet och hämndlystnad.
På de trakter, der Äspingen är känd, anses han för ganska farlig, och de sår han händelsevis kunde göra, dödliga. Efter bettet svullnar delen genast, blir röd och fläckig, hvarjemte den odrägligaste ångest infinner sig, som slutas med lifvets förlust, om ej en desto tidigare hjelp mellankommer. I Småland brukar folket på landtbygden, att i olycksfall af ormbett nedgräfva t. ex. den sårade foten, för att, som de mena, hålla giftet tillbaka; eller, om skadan skett i någon tå, i ögonblicket afhugga den. Kan Ormen dödas, krossa de och lägga honom på såret. Hvad säkrare medel beträffar, må det åberopas, som under de förra Ormarnes historia blifvit anfördt. Till råga på olyckan, saknas dock merendels tjenliga räddningsämnen vid ett så kräfvande ögonblick. I Norige användes ett medel, som må till slut anföras: att benet eller foten förbindes genast med färsk Enbark, och belägges sedan med linne blött i sur mjölk, hvilket flera gånger förnyas. Härigenom bringas foten i svettning, och giftet utdrages. Huden affjällar sig efteråt, då kuren lyckligen aflupit[1].
Tab. föreställer en Äsping i naturlig storlek, tecknad
efter naturen.
En liten del af rygghuden särskilt sedd under synglaset.
- ↑ Von Aphelen i Öfvers. af Bomare Hist. Nat. 7, 341.