strålar i dess fena. Alla äro mer och mindre genomskinliga, målade med hvita och svarta fläckar hos honan; hanens åter äro ibland carmosinsröda. Strålarne synas öfverallt odelta.
Vid inälfvornas betracktande befinnes magen i form af ett V med spetsen vänd nedåt och öpnar sig ofvantill i en stor och med flere fållar på längden försedd magstrupe. Tarmkanalen är ungefär 4 tum lång, och ligger i 3-4 S-formiga vridningar. Kring pylorus sitta 8 masklikt krökte cylindriske bihang, af olika längd och betäcka magen till en del. Lefren är stor, knapt delad eller med tydeliga lober, än ljusgul, än orangefärgad eller ock hvitaktig, med en eggrund gallblåsa på undre sidan vid magen. Njurarne ligga å ömse sidor af ryggraden och sluta sig i en vid urinblåsa. För öfrigt är både Mjölke och Rommassan dubbel, och på hvar sida om buken sitta 10 refben och i ryggraden 35 kotor.
Man har tillagt denne fisk en särdeles egenskap, att då han gripes ge ett slags ljud ifrån sig, i följe hvaraf namnet Seemurrer eller Knurrhahn skall härleda sig. Detta läte upkommer förmodeligen af ett hastigt utflåsande af det insupna vattnet, äfven som af luften ur simblåsan, och är således en verkan af kroppens hastiga hopdragande: dylikt märkes ock hos andra fiskar (t. e, såsom Cobitis, Triglæ och Zeus-arter). Från samma grund måste sökas orsaken till en föregifven darrning i handen, som skall märkas vid munnens första öpnande och utspärrandet af fenorne då fisken gripes.
Han simmar mycket fort, hvartill säkert de stora fenorne bidraga. Sommartiden besöker han kusterne, men håller sig om vintren på djupet. Af naturen djerf, är han för sin glupskhet oförsigtig, hvarföre han tar lätt på krok och bete. Eljest är han tilltagsen nog att angripa större fiskar än han sjelf, och skonar icke eller kräftor; emedlertid äro sill, smålax och dylika hans vanliga föda. Vid fångsten af Torsk följer han ofta med i nätet under jagten efter dem.
Lektiden är i December och Januarii månader, då eggen, som äro rödaktige, afsättas hoptals emellan tång och sjögräs, förmodeligen utan att modren visar dem samma omvårdnad som hennes slägtinge Hornsimpan ger åt sina, i det hon ligger på dem ända tills kläckningen. I sanning besynnerligt fenomen i fiskarnes historia!
Rötsimpan ätes icke på alla ställen. På somlige vid vår södra kust flås den och begagnas såsom rätt brukbar. Vid de Tyska åter hålles hon för svinmat. Inbillningen om faran af styngen från taggarne, må äfven på sina ställen vålla fiskens ratande, och från forntiden tilldelt honom Skorpions namn
