Den här sidan har korrekturlästs

59.

LOPPSLÄGTET.

Stora och sällsynta former hos Djuren må billigt ådraga sig vår förundran. Huru förvånande äro icke dessa lifvade massor af Elefanten, Noshörningen, Nilhästen och Hvalen, och ännu mer uråldrens ofantligare djurlemningar! Men hvilken mängd af varelser hvimla icke i Naturen, som knapt märkbara för det vanliga ögat, för forskarens blickar framte egenskaper analoga med de jättelika alstrens. De liksom bekräfta uttrycket af Plinius: Att Naturen är störst i de minsta tingen.

Loppslägtet, ett af de mest namnkunnige bland Insecterne, har, utan tvifvel för dess vidsträckta bekantskap med menniskan, nästan haft anspråk på de Naturkunniges uppmärksamhet. De synas icke eller hafva sparat hvarken tid eller möda att förklara dess märkvärdigheter, hvaraf det som man nu går att meddela, torde vinna så mycket mera bifall, som föremålen äro icke af de minst familiera.




Von Linné inrymde detta Slägte ibland Kryparne (Aptera); men en bättre öfversigt af den naturliga frändskapen emellan Insecterne, föranledde Fabricius, att, för det öfverensstämmande i somlige organer med Bladsput- ocb Bärfis-familierne, föra Loppan till flocken Ryngota, bland hvilka hon tillegnar sig följande Hufvudmärken: Munnen med inböjd snabel, hvars balja består af 5 leder och omfattar ett tagellikt sugrör, 2 små skifvor sitta vid snabelns bas.

Länge var endast en an af Entomologerne uptecknad; men sednare forskningar hafva uptäckt flere, och möjligt vis må framtiden göra det än vidare. Emedlertid se här det vigtigaste af deras historia, som vi känne,


I. Allmän Loppa.

PULEX Irritans. På F. Kirrpu. På Fr. Puce. På E. Flea. På T. Floh.

Kroppen är oval, trind och mörkbrun. Snabeln är något kårtare än främre låren.