ligt bidrag till det talrika slägtets historie, än genom benämnandet helga ett intressant föremål åt minnet af den förtjente förste Utgifvaren af detta Verk, som äfven inom denna nummer lemnar mer än ett vedermäle af sin outtröttliga flit och skickliga hand.
Ehuru denna nu afbildade Manet-art, i anseende till formen, icke visar särdeles stor olikhet ifrån den förut beskrifna, synes den likväl framte icke obetydliga skiljemärken: en nästan plattare disk, hvarå kanten är jemnare delad, och flikarne både talrikare och mindre. Den medlersta kupiga delen, begränsad med en mångkantig cirkel, från hvilken de strålvis mot brädden utlöpande strecken utkomma, äger en nästan större gehomskinlighet, och saknar alldeles de concentriska ringar, som på den andra äro så synbare. Äfven dess med den inte cirkeln förenade gaffel-lika ränder, äro hos denna derifrån alldeles skilda. Men hvad som i synnerhet gör denna Manet till ett angenämare synämne, är den sköna blå färg som genomlyser djurets cristallklara yla från dess inre väsende och särdeles från den undra sidan. Också är färgen, på somliga ställen, såsom vid streken och ränderna, mycket högre.
Det öfriga synes nog öfverensstämmande med den, hvars märkvärdigheter vi förut afhandlat. De underifrån gående, fastän knappt åtskilde, armarne, vid hvilkas fäste 4 mynningar till lika många magar efter slägtets natur[1] finnas; de rundt omkring nedhängande tentaklerne (men som dock stundom skola alldeles saknas); den under kupans medelpunkt genomborrade foten — allt äger lika utseende, samma ställning och troligen samma förrättningar. Vi våga emedlertid icke tillägga något specielt för brist af säkra anteckningar.
Tillväxten skall ske temligen hastigt, ty inom få veckor vinna desse Maneter ett théfats vidd och omkrets. De äro vida mindre allmänna än den brungula, från hvars brännande egenskap, eller som man kallar det, giftighet, de väl icke kuna frisägas, men hysa den icke i så hög grad.
Hafvets invånare i vår vestra skärgård träffa den der med tusende andra naturalster, hvilka i samma element er-
- ↑ Enligt förut anförda systematiska uppställning, höra desse begge Maneter till det 28:de Slägtet: Cyanea P. & L., hvartill 6 arter räknas utaf hvilka 5 benämnas af särskilta Autorer med det Linnéska namnet M. Capillata, utan tvifvel för allas förmenta likhet med den Baltiska.
