omfattar bakdelen; utan enskilta kroppsdelar visa äfven lika anlag att uttänjas. Så göra stundom de yttre öronen, så utmärkt förlängde hos en af våra inhemska arter (Vespertilio auritus). Tillsatsen af den inre öronfliken ell. aurikeln (det vill säga sjelfva tragus varierad i dimension) hos de fleste, är ett annat vedermäle, och ej mindre de bladlika bihangen på nosen hos andra af familjen, hvilka utvidgningar nära hörsel- och lukt-organerne, göra dem till ännu fullkomligare redskap att märka det minsta som rör dessa sinnen.
Likväl just med samma medel, äger äfven djuret förmåga att betaga sig denna egenskap i händelse det af sina lättrörda känslor besväras. Aurikeln, t. e. sitter midtför öronhålet, och tjenar såsom rörligt lock derföre. Också bihangen på nosen göra lika tjenst hos dem, hvilkas luktorganer äro med sådana försedda.
En så synbar och egen förmögenhet hos Flädermöss, föranledde Spallanzani till röns anställande med sådana, och hvaraf han drog slutföljder som icke undgingo Fysiologernes uppmärksamhet. Vid ett tillfälle, egnadt åt undersökning af Nattfåglar, hade han bland flera sådana, äfven Flädermöss flygande uti ett mörkt rum, och blef då varse att de hinderlöst omkringflögo, utan att på något ställe vidröra väggarne med deras vingar. Som han ansåg möjligt, att de kunde ledas af någon för honom obemärkt ljus-strimma, betäckte han djurets hufvud med en liten hätta. Men då denna syntes snarare hindra rörelserna och derjemte icke alldeles bortskymma ljuset, igenklibbade han djurets ögon med Gummi. Ickedessmindre flög Flädermusen, likasom med öppna ögon. Detsamma skedde då en rund plätt af skinn fästades ofvanpå Limmet. Ändtligen, för att vara så mycket säkrare på sin sak, gjorde han honom alldeles blind, genom hornhudens brännande med glödhett jern, eller uttogs sjelfva ögat, och öppningen betäcktes dessutom med en läderbit, så att ljuset för ingen del kunde verka på den förstörda organen. Ehuru djuret väl syntes lida mycket genom operationen, säg man likväl, då det nödgades flyga omkring i det alldeles mörka rummet, huru varsamt det nalkades väggarna, för att der anhäftad hvila sig, och eljest undvek alla möjiiga binder under dess flygt ut genom dörren in i ett annat rum, utan att vidröra dörrposterne; — med ett ord, visade vid allt detta icke mindre medvetande än de som ägde synen i behåll.
