tid, Honorna träffas icke sällan på det torra, som vi genast vilja anföra.
Att det gifves flere afarter af den Lilla Vatten-Salamandern, är mycket säkert. Färgen på öfre delen af kroppen har hos båda könen befunnits öfvergå från mörkgrön till gröngul — ja ända till gulhvit. Buken deremot visar alltid samma färg, ehuru denne kan vara ibland högre, och det mest på Hanen. Äfven de dunkla fläckarne derå, färre eller flere, bli olika stora, men alltid rundade, och de ofvanpå än i 2 rader, än i 4 tätare. På strupen ses spridda punkter, men de felas stundom. Tåerne äro än svarta i ändarna, än gulagtiga och fläckiga[1]. Med ett ord, många fast obetydliga afvikelser i färg och teckning kunna förekomma, men hvilka icke bevisa någon verklig artskillnad.
På Hanar som blifvit öppnade, har man funnit å ömse sidor i bukrymden en Testikel, som framtill tyckes utgöras af idel fina, knottriga, gulagtiga kärl. Hos Honan åter synas eggstockarne temligen stora i förhållande mot kroppen, och det säges att man räknat uti dem från 116 till 140 dunkelbruna egg af Roffröns storlek.
Egentliga uppehålls-stället för dessa slags djur är i diken och stående Vatten, i hvilka man funnit dem talrikt hvimlande (såsom i Thüringen). Den första vårvärmen lockar dem utur de gömställen, der de före den sist förflutna vintren inkrupit mellan löf, mossor och stenar. De skynda då i vattnet för att på sitt sätt paras, och man påstår att denna Art gör det tidigare än den större. Omkring par veckar varar detta ärende, under hvilken tid Honan släpper eggen, ty hon föder icke lefvande ungar, som det sker af flera de egentliga Ödlorna. Eggen fästas här och der vid grässtrån i vattnet, se gulbruna ut och på ena sidan hvita, samt omgifvas med ett slem som fastklibbar dem[2]. Småningom svälla de, och efter några (8—10) dagar utvecklar sig larven, som, innan han utkryper, liknar en hopkrumpen Igel. Snart visar sig det breda hufvudet med dess stora ögon, och kroppen utdragen lansettformig. Vid
- ↑ Också träffas Honan olika tecknad så väl i vattnet som utur detsamma. Strimmorna på hufvudet äro mer och mindre tydliga, eller ibland ej synbara; äfvenså är det med fläckar och punkter på underlifvet. Att stjertens form icke är alltid enahanda, är redan anmärkt.
- ↑ Uti Reils och Authenrieths Archiv für die Physiologie, 10 Band. 1 Heft. p, 84—112 förekommer en förträfflig Afhandling i detta ämne: Untersuchung über die Entwickelung der Eidechsen in ihren Eyrern.
