dra tillfälligheter. En eller annan dag före ombytet, synes djuret liksom trögare än vanligt och utan särdeles begär efter föda. Huden börjar då först lossas på hufvudet från nosen och läpparne, hvarefter Salamandern än vrider sig åt sidorna, än drager sig tillsammans, hoppar äfven utur vattnet med hufvudet, på det att luften måtte inkomma mellan huden och den gamla, der den redan lossnat. Under dessa rörelser griper djuret i huden, som betäckt hufvudet, med framfötterna och således utdrager den ena efter den andra. Detta går likväl längst ut; det öfriga sker mycket fortare, så att snart är hela betäckningen afstruken, medelst fortsatta vridningar af kroppen. Nedskriden öfver bakdelen, skjutes den än vidare bakåt öfver stjerten, och genom tåernes indragande, skiljes den snart från bakfötterna, hvarefter djuret till slut utdrager den toma stjertändan med munnen. Alltsammans kan afgöras inom timmen, men ibland på längre tid. Någon gång lossas dock huden mindre ordentligt och spricker på ryggen, innan framfötterna hunnit utdragas. Ibland hjelpa de små djuren ock hvarandra. Stundom får man se dem roa sig med det toma skinnet eller tugga det. Efter hudningen hänga de stilla i vattenbrynet, liksom för att hvila sig några ögonblick, hvarefter de snart återfå sina muntra rörelser. Märkvärdigt är, att då den afdragna huden undersökes, befinnes den alldeles omvänd, och der bakbenen sutit, liknar den en omvänd handske; äfven för tåspetsarne är huden oskadad. Blolt för ögonen finnes ett par hål, liksom på afstrukna Ormskinn, hvilket visar att ögonens hud icke ombytes.
Vatten-Salamandrernes föda utgöres mest af Insekter, Flugor, Spinnlar och dylika krypande, hvilka de uppsnappa både i vattnet och på marken, der de framför allt annat närings-ämne ge företräde åt en af regn utspädd stercus humanum. I vattnet tjenar dem, utom de der befintliga kräken, äfven Grodrom, hvilken de icke sällan genast åter lemna ifrån sig. Man har ock sett dem sluka sin nyss på stunden fällda hud.
Från deras slätare kropps-yta utsipprar ingen sådan skarp vätska, som man anmärkt hos flera af dera, hvilka höra till samma djurklass. Höns sluka dem således utan fara, och andra fåglar, såsom Storkar och i synnerhet Ugglor, skola, efter La Cépèdes intygande, icke heller spara
