mat och bättre än Hummer, ehuru Fiskare icke särdeles värdera den. Tillredandet för bordet sker genom stufning med Vin, Smör, Hvetebröd och Kryddor.
Icke mindre begärligt användes Krabborna, både under och efter Roms tidehvarf, för de kräsliga borden, änskönt Galenus säger dem vara en mindre lättsmält föda. Man uttömde skalen och åter ifyllde dem med köttet blandadt med det af flere, jemte Peppar, Kanel, Såcker, Russin, Eggegula och rifven Ost. De lades derpå i smör och stektes med glöd ofvan och under, och slutligen anrättades med Pomerans saft och påströdd Peppar[1].
Likväl har Task-kräftan icke varit köket ensamt till begagnande förbehållen. Dioskorides, Plinius och många Æsculapii fordna Söner efter dem, både Greker, Romare och Araber, ansågo Krabbor och Kräftor värde ett rum på Apoteken, derifrån de föreskrefvos både rå och kokta såsom motgifts-medel. Det brända Pulvret af dem berömdes såsom nyttigt utvertes på kräftsår ock för bett af rasande djur, Orm- och Spinnelstyng. Soppor på dem kokta brukades af Lungsiktige, att förbigå flera andra sjukdoms-tillfälligheter, för hvilka de på ett eller annat sätt troddes gagnelige[2], men sedermera, utan rigtigt anspråk att såsom Läkmedel blifva bibehållna, i upplystare tider äro förde på öfverblifna listan.
Tab. föreställer en Task-kräfta af mindre storlek, —
och den blinda figuren derjemte, samma djur från undre
sidan.
