Den här sidan har korrekturlästs
104
DYNT-KRÄKET.

gen, sedan den dernäst följande, och till slut sjelfva halsen och hufvudet.

Kroppen således utkommen, äger 4—10 lin. längd. Största bredden tversöfver är en linie, och vid halsen en half. Hel och hållen, från blåsan till hufvudet, består den af cirkulära rynkor som ligga på hvarannan, samt störst ju närmare blåsan, och smalast, ofta försvinnande framåt hufvudet. En djupare fåra ligger emellan 2:ne rynkor, hvarigenom en utstående eller convex ring formeras inom kroppen: och som de yttre rynkorna då blifva ömsom större, så får kroppen efter hela längden en våglik yta. — För öfrigt är den som en tom säck, som hyser blott litet af en klar vätska, med några deri flytande klotrunda små gryn, utan vidare spår till inelfvor. Ingen fibrös structur kan upptäckas i kroppen, ehuru den röjer muskulära contractioner; och dessa synas hos inelfve-kräken, t. e. Binnikemasken, i kraft öfverträffa den som våra muskler äga.

Hufvudet, som slutar halsen, är af halfrund form och framtill trubbspetsadt. Mud blotta ögat kan det dock knappt urskiljas. Rundtomkring detsamma sitta 4 sugvårtor, liksom små upphöjningar, hvaraf hufvudet synes nästan fyrhörnigt. Dessa vårtor äro genomskinliga, och förmodligen sugrör, helst med synglaset upptäckas 4 ljusa strimmor som löpa ned derifrån åt halsen och försvinna i kroppen.

Jemte sugvårtorna, omger en dubbel ring af hullingar hufvudets ända. Man ser nemligen dubbla rader af blinda öppningar eller kanaler, 15 i hvar rad, parallela och lika åtskilda sinsemellan. Uti hvar och en af dem sitter en hulling eller krok; alla broskagtiga, genomskinliga, lika stora i raden; men de i den främre större, inåt krökta och fyrkantiga samt skönjas endast med synglasets biträde. De omfattas hvar och en af sin kanal, såsom i en slida, men kunna ej indragas. På döda kräk skola de stundom saknas, då endast lika många öppningar äro synliga, Desse hakar eller hullingar, som vetta åt sugvårtorna, tjena att haka sig fast vid närgränsande sidor. Ändan af hufvudet som utskjuter vid hakringen, må kallas snytet, som är trubbigt och utan mynning, och utkommer sist vid utvecklingen af kropp och hufvud. Det är ihåligt liksom kroppen, och kan indragas inom hakringen[1].

  1. Sjelfva utvecklings-graderna äro, som Gœze antecknar dem, följande: först börjar en blåsa lik en genomskinlig droppe. Småningom förstorad, bildar sig vid dess inre yta en mörk punkt, som sedan utgör Maskens kropp, hvilken, omsider fullkomnad, har den egenskapen