känd, genom den artkarakter, som ofvanföre blifvit nämnd. — Den har för öfrigt en låg, likasom nedtryckt ställning. Dess kropp är framåt smalare, bakåt tilltagande i tjocklek, med något hvälfd rygg, och tätt beklädd med långa hår, af hvilka en del äro silkeslika, en del mera sträfva eller borstlika; hufvudets och fötternas beklädning består af kortare hår, och kroppen är inunder mera gleshårig. Hufvudet är baktill bredare, framåt afsmalnande; nosen svart, fuktig. Läpparne ej framstående; morrhåren få. Ögonen äro svartbruna, temligen vidt åtskilda, små, ej vida, såsom eljest på så många af de djur, som lefva i mörkret. Ögats blinkhinna är stor, och betäcker nästan hela ögat. Öronen korta, nästan undangömda af hårbeklädningen, svarta med hvit spets.
Sjelfva hufvudet är hvitt, på hvar sida tecknadt med ett temligen bredt, svart och väl begränsadt strek, som börjar bakom nosen, omfattar ögat, samt går öfver örat bakåt nacken, der det förlorar sig. Strupen är likaledes svart. Kroppen är ofvanpå skymlig, genom en ojemn blandning af grått, smutsigt hvitt eller gulagtigt, samt mer eller mindre svart. Sjelfva håren äro olikfärgade, eller tecknade med ringar. Inunder är kroppen svart eller svartbrun; ett mera ovanligt förhållande, som nästan endast träffas hos några arter af hälgångrarne. Nämnde färg äga äfven fötterne. Svansen är kort, ungefär af halfva hufvudets längd, smutsigt hvitgul, enfärgad, med långa stripiga hår. Emellan svansens fäste och anus finnes en särskilt öppning, en organ som Gräflingen har gemensam med Hyenan och flera af Linnés fordna Viverra-arter, nemligen ett slags pung, hvari en seg, illa luktande vätska secerneras.
Honan är i det hela alldeles, så tecknad som hanen. Hon äger 4 spenar på hvar sida, hvaraf de främre sälta på bröstet, de andra på buken[1].
Gräflingens nu beskrifna färgteckning synes hos oss ej underkastad någon förändring, endast varierande emellan mera ljust eller mörkt, och äfven detta oberoenda af årstiderna. — I Tyskland påstår man sig någon gång hafva funnit helt mörka, ljusa, eller med bruna fläckar tecknade Gräflingar; men någon sådan varietet har vetterligen aldrig blif-
- ↑ Nilsson Skand. Fauna I. p. 102. — Schreber och Fr. Cuvier uppgifva endast 3 par sepenvårtor, hvaraf de främsta sitta på bröstet.
